Vägval i Sverige för de utsatta: anklagarna och för offren…..

Vägval i Sverige….

Jag undrar om vi alla ser det övergripande sammanhanget.

Eller om vi är blinda. Eller fega. Eller likgiltiga. Många blir förvånande över att vi nu tydligt ser att rasismen nu fått grepp ända in i maktens korridorer. Har våra politiker levt i en skyddad bunker, kan man undra. Har de del i detta livsfarliga skeende i vårt land?

Jag är dessvärre inte förvånad, då jag tror mig ha en viss insikt om bl.a. varför egoismen och rädslan firar triumfer dessa dagar på ett alldeles särskilt tydligt sätt och det genom att Sverigedemokraterna nu fått riksdagsplatser.

Många tycks bli omruskade ur sin törnrosasömn och vaknar upp och tycks inte förstå inte vad det är som händer, både inom partier och i en hel del av våra kyrkor.

Nu firar främlingsfientligheten triumfer och den tycks breda ut sig i vårt land. Och vi står likgiltigt och ser på. Eller så snackar vi….

”Det är inte hatet som dödar, det är likgiltigheten”

Så skrev Nobelpristagaren Eli Wiesel om nazismen. En hel värld såg på och lät rasismen och utrotningarna ske.

Men det fanns ju en tid innan rasismen i Tyskland tog sig makt i början av och mitten nittonhundratalet. Rasismen och nazismen kom fram som ett svar på förnedrande. Människor som hade det svårt reagerade. Första världskriget förlust och ”vinnarna” där valde att inte hjälpa de slagna, de utsatta. Man tog ifrån Tysklands folk ära och makt och ekonomin var körd i botten, medan man såg på och valde att inte hjälpa tillräckligt. Detta födde hat.

Ecce homo – se människan.

Jag tror att många barn i det nya riskdagspartiet är ”glömda barn”, precis som många av ”mc-klubbarnas” medlemmar är. Och vi förstår ingenting. Därför att vi valt – att inte höja blicken. Vi har valt att inte se. En älskande människa ratar inte en lidande människa.

Jag tror att det är många hyfsat ”friska” därute som bör öppna sina stängda hjärtan och sina likgiltiga munnar. Jag tänker, alltså finns jag (Descaters). Och jag talar för de som inte förstår och jag når in i hjärtat på de som varit med. Frågan är som Jesus ställer till oss – dig och mig; ”Vill du bli frisk?” Vill vi verkligen ha ett friskt samhälle? Då måste vi se, lyssna och hjälpa marginaliserade grupper såsom rasister och invandrande människor och deras anhöriga.

I Sverige finns det idag ca 400. 000 barn som växer upp i förhållanden där livet är fruktansvärt. Många vill inte gå hem efter skolan. Många får spö hemma eller i skolan. En del blir våldtagna, antingen fysiskt eller psykiskt, en del ”råkar ut” för bägge. Många anhöriga till risk- och missbrukare lever i lögner och ofattbar svår utsatthet – i krigsliknande situationer. Detta extremt farliga skeende skapar människor som är hatiska, som är tillitsstörda, som hellre lägger skulden på andra, såsom invandrare, än att se att de kan göra skillnad för sig själva genom att hjälpa andra. Hatiska människor agerar utåt, de ser inte in i sig själva och sitt agerande och dess bakomliggande orsaker till sina värderingar.

Varför skulle de hjälpa andra?

Ingen har hjälpt dem? Stat och kommun har valt, genom oss, att hjälpa bara några tusen av dessa nästan en halv miljon ”glömda barn”. Dessa barn växer upp och de är många av dem som nu gått och röstat. Lägger man ihop de unga och de nu vuxna ”glömda barnen” så är de miljoner. De är förbannade på politiker som inte sett dem, kanske på kyrkor som inte sett dem.

Olof Palme skrev om detta skeende redan år 1968 i sitt anförande i Kyrkornas Världsråds generalförsamling:

”Om kyrkorna idag får oss att lyssna till på ett annat sätt än tidigare, beror det på att de nu delar en upplevelse av nöd och maktlöshet med oss alla. Det finns en värld av nöd utanför våra dörrar. Den kyrka som upplever och delar denna nöd har, genom att avstå från makt, en möjlighet att tala för oss alla”

Vill vi tala för dessa grupper?

Vill vi hjälpa vår Broder eller Syster – några av dessa nu unga ”glömda barn” eller de nu vuxna ”glömda barnen”? Eller skall man som prästen, gå förbi den lidande och hoppas på den barmhärtige Samarien. Låt utlänningen hjälpa den svage. Väljer vi inte att se de utsatta från det att de är unga och att inte heller hjälper dem, så blir de självklart minst irriterade och de kommer att agera ut sin ilska. Jag är inte förvånad. Ilskan föder handling.

Och struntar vi i den andra gruppen, invandrarna, samtidigt, så känner de sig inte välkomna, då de blir uteslutna, bl.a. av de ”glömda baren”. Därför föds getton i vårt land. Det blir polarisering. Många isolerar sig i sin kända kultur och assimileras inte. Och dessa orter har ett namn i vårt land: de heter Tensta, Rinkeby, Rosengård och Gottsunda.

Jesus var verkligen klar över vilket förhållnings sätt som behövdes:

”Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jagvar sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’

Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’

Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’

Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’

Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’

Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

(Matteusevangeliet kap 25:34-46).

Vi tycks lida brist på äkta empati, mod och handlingskraft.

Vi behöver ställa oss på barrikaderna, inte gömma oss i orelevanta verksamheter, varken i samhället eller i våra samfund och församlingar. Jesus uppmaning ovan är verkligen tuff. Eller hur… Agerar vi efter den?….

Blir vi relevanta i det vi både gör och tänker så kommer folk att strömma till våra kyrkor. Folk drogs till Jesus då han valde att gå före; ”Följ mig”. Skall vi sitta och se på? Inte jag i alla fall.

Nu står vårt land inför ett vägval. Jag har valt väg i livet.

Hoppas och ber att Gud skall vara med även den som går förbi den svage och de svaga. Vi tycks verkligen behöva ge oss tid att reflektera över våra sammanhang, vårt sätt att se på varandra. I både församlingar och samhälle. Och för de som är hatiska eller är offer, så bör vi möta dem med kärlek. Både genom ord och handling.

Och allt börjar med mig…

Gör jag en inventering av mitt liv, mitt tänk och handlande och där upptäcker trasighet, så får jag be om mod, kraft och råd från min högre makt när min egen kraft inte räcker till och jag får be mina med- och motmänniskor om hjälp, även fast det kan vara svårt i ett land där ”själv är bästa dräng” tycks vara budskapet. Vi tycks ha fastnat i vår egen begränsning och rädsla.

Ber att våra kyrkor skall göra en omvärldsanalys och sedan göra en personal inventering gällande mod, kunskap, vishet, erfarenheter och värderingar.

Aldrig någonsin i Sveriges historia har vi haft ett parti som verkar ha gjort hat till en valfråga. Därför behövs du. Och därför behövs jag. Jag har gjort mitt val.

”Himmelriket är nära…” – och långt bort. Det börjar med dig. Och mig.

 Älska din fiende och döm inte din Broder eller Syster!