10. Bör man tro på Gud?

Prästen Bedrup: ”I dagens lektion ger vi oss ut i de filosofiska resonemangen om Gud. Det finns olika åsikter om Bibelns relevans, är den sann eller inte eller hur mycket är sant där, kan man diskutera. Ytterst sett, det vi diskuterar är om Gud finns eller inte. Sålunda tar vi avstamp under några lektioner framåt om vilka bevekelsegrunder det finns för att tro på en högre makt än sig själv, Gud. Bibeln är ju nämligen skriven från utgångspunkten att Gud finns, därför måste du och jag innan vi går vidare, se om det finns tillräckliga grunder som kan indikera att Gud finns. Jag vill hävda att man kan se världen med ”olika glasögon”. Vilka har du på Dig när du ser världen och frågan som infinner sig är om tro och vetande kan samexistera för att tron på Gud skall vara sann enligt Dig.”

Bör man tro på Gud och vad finns det då för skäl som talar för Guds existens?

Frågan är viktig eftersom svaret påverkar hur man lever sitt liv. Det vore dumt att inte tro på Gud om vi var övertygade om att han existerade. Det motsatta gäller också. Är man övertygad om att Gud inte existerar bör man självfallet inte vara gudstroende. Sanningsfrågan är i högsta grad relevant! Finns det en god allsmäktig Gud eller inte?

Tro och vetande

”Varför tro när man kan veta?” Denna provocerande fråga, och andra i samma anda, utsätts man ibland för när det uppdagas för ens omgivning att det finns en kristen i sällskapet. Frågan röjer stor okunskap om vad tro egentligen är och om vetandets grund.

De flesta kristna är faktiskt vissa om Guds existens, de tror inte blott att han kanske finns. Istället handlar tro om övertygelse och tillit; övertygelse om Guds existens och tillit till hans kärlek till människan. Engelskans ”faith” och ”belief” ger bättre rättvisa åt ordet. Engelsktalande kristna säger ”I believe in God” eller ”I have faith in God”. Aldrig säger de ”God exists, I think”, i varje fall inte om det är sin Gudstro de vill uttrycka. Kristen tro har alltså med både kunskap och vilja att göra. Att vara osäker på Guds existens och sin överlåtelse kallas inte tro utan otro.

Men vetande då, är det något säkert och entydigt? För att veta att jag för tillfället ser en vacker kvinna framför mig måste jag tro (i meningen hålla för sant trots avsaknaden av empiriska eller rationella belägg) att mina ögon faktiskt förmedlar en korrekt bild av verkligheten. Jag måste även tro att det är möjligt att skaffa kunskap om min omvärld. Vidare måste jag tro på mitt förnuft för att kunna bearbeta mina sinnesdata. Dessa tre antaganden går inte att på något sätt ”bevisa” vara sanna eftersom jag måste utnyttja både sinnen och förnuft om jag försöker.

Vi får helt enkelt erkänna att vi som människor är begränsade och därför inte kan komma till en fullständig visshet om tingens ordning. Endast något obegränsat kan ha absolut kunskap. Alla människor kan därför sägas vara troende. Det är alltså felaktigt att karaktärisera en ateist som en som vet att Gud inte finns och en kristen som en som tror att han finns. Det viktiga för en kristen (eller en religiös människa överhuvudtaget) är inte att vara troende. Det viktiga är vad man tror på, d.v.s. vad som är trons föremål. Kristna tror på Kristus, dvs. den uppståndne Jesus.

Det är därför inte bara kristna som borde förklara och försvara sin tro. Alla har en tro som måste fås att stämma med världen runt omkring oss. Men av denna anledning är all tro inte heller likvärdig. Vi bör ju söka den tro som stämmer bäst med vad vi på goda grunder kan veta. Vi bör inte tro mer än vi behöver! En god tro klarar en empirisk, en rationell och en personlig prövning.

Sanning

”Om man säger om det som är, att det är, eller om det som inte är att det inte är, då talar man sanning. Men om man säger om det som är, att det inte är, eller om det som inte är att det är, då talar man inte sanning.” Aristoteles

”Sanningen består i en överensstämmelse mellan tingen och intellektet.” Tomas av Aquino

Man talar sanning om man säger som det är. Ett påstående är sant om det svarar mot verkligheten. Svårare än så borde det inte vara.

Idag florerar emellertid skepticism och subjektivism. Ordet ”Sanning” har blivit en stötesten. Särskilt märkbart är detta på det religiösa området. Vad gäller åtminstone den generella skepticismen kan den enkelt visas vara självmotsägande. Iakttag följande populära påståenden:

”Inget är sant”
”Det går inte att veta något”
”Man kan inte vara säker på något”
”Det finns inga universella sanningar”
”Man ska inte vara dogmatisk”
”Det finns inga absoluta sanningar”
”Det finns ingen objektiv sanning”

Den som påstår detta menar ju emellertid att verkligheten faktiskt förhåller sig på detta vis. Alltså:

”Det är sant att inget är sant”
”Jag vet att det inte går att veta något”
”Jag är säker på att man inte kan vara säker på något”
”Det är universellt sant att det inte finns några universella sanningar”
”Jag är dogmatisk om det faktum att man inte ska vara dogmatisk”
”Det är absolut sant att det inte finns några absoluta sanningar”
”Det är objektivt sant att det inte finns några objektiva sanningar”

Självmotsägelsen är uppenbar. Vad gäller subjektivismen förtjänar den knappast att tas på allvar om det inte vore för det faktum att den är så utbredd. Följande är ett typiskt subjektivistiskt utlåtande: ”Det finns ingen absolut sanning. Det som är sant för dig är inte sant för mig.” Den som säger det, subjektivisten, bör då i konsekvensens namn också mena att det utlåtandet endast är sant för honom själv. Alltså hävdar han inte att objektivisten, som utmanade honom, har fel. Han hävdar överhuvudtaget ingenting. Han argumenterar inte! Han delar enbart en tanke eller en känsla. Hans opponent kan bara svara ”Hur känns det?”

Bör man tro på Gud?

Frågan är viktig eftersom svaret påverkar hur man lever sitt liv. Det vore dumt att inte tro på Gud om vi var övertygade om att han existerade. Det motsatta gäller också. Är man övertygad om att Gud inte existerar bör man självfallet inte vara gudstroende. Sanningsfrågan är i högsta grad relevant! Finns det en god allsmäktig Gud eller inte?

Vad finns det då för skäl som talar för Guds existens?

Genom historien har det framkastats flera s.k. gudsbevis. Dessa är inte matematiska bevis som inte går att ifrågasätta, utan teorier som tillsammans pekar på det rimliga i den kristna övertygelsen att det existerar ett gott, allsmäktigt och personligt väsen. Här följer några av de viktigaste:

Det kosmologiska argumentet. Allting som har en begynnelse har också en orsak. Eftersom de flesta idag är överens om att universum inte har existerat i evighet utan har en begynnelse, infinner sig frågan vad (eller vem) som egentligen startade hela processen (Big bang). Är det inte rimligt att tro att det var ett oerhört mäktigt väsen utanför tid och rum, d.v.s. Gud, som skapade världen såsom vi känner den?
Prästen Bedrup igen: ”Den kristna tron måste hålla att resonera om. Fundera till nästa lektion vad det var som startade ”Big Bang”. Vad tror du? Själv misstror jag slumpen numera, efter att under många, många år skärskådat den kristna tron”

Create a website or blog at WordPress.com

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: