09. Gud är tre?

Prästen Bedrup: ”I kyrkan talar man om Fadern, Sonen och den helige Ande, men hur kom man fram till att det är så och står detta i Bibeln och hur gick diskussionen för denna lära, är det vi nu skall lära oss i lektion 09. Det är viktigt att ha denna bakgrund för att förstå Bibeln, därför kastar vi oss in i hur diskussionen har först. Lycka till och kommentera gärna om något är oklart”

Treenigheten

Den bibliska grunden för läran

Treenighet finns inte direkt klart uttalat och direkt beskrivet i Nya Testamentet, men läran förutsätts i och med olika beskrivningar i NT och är en lära som uppstod om hur Guds uppenbarelse är beskriven i Bibeln.

Läran om treenighet är en teori inom kristendomen, som är monoteistisk, där Gud uppenbarar sig i, och är tre personer, Fadern, Sonen och Anden i en. Vi tror på en Gud men med tre element som är förenade i en, och alla verkar i Guds frälsningsprocess för världen i och genom historien. Anledningen till läran är det fanns ett behov att beskriva den kristna gudstron och dess innebörd gentemot heretiska meningar och teorier. Man behövde också beskriva relationerna mellan de tre för att förstå att skillnaderna inte ligger i egenskaperna.

Läran kommer från Bibeln, där det på olika ställen är beskrivet om Guds framträdande sätt som; Fadern, Sonen och Anden. Det finns flera ställen som påvisar om Guds existens i sina väsen, som jag anser det är viktigt att visa och relatera till, då det står om dem i Bibeln. Robert Jenson talar i vår tid om att Fadern, Sonen och Anden är Guds namn och att detta är en teologisk precision av vilken Gud vi talar om, detta är ett viktigt iakttagande, men för att förstå detta bättre så bör man visa på de olika sätten Gud visar sig.

I Gamla Testamentet härrör man till nedan;

Gud är en; Att Gud är en[1] beskrivs. Tre väsen; Vi människor är avbild av Gud[2] (vi människor består ju av tre; kropp, ande och själ). Sonen; I GT är det beskrivet som tolkas som Sonen och är beskriven som budbäraren, dvs. Jesus Kristus[3], samt som född av Gud till Son[4], detta visar på relationen att Sonen kommer från Fadern. Anden; Redan det allra första bibelstället tyds som det talar om Anden, beskriven som gudsvind i Bibel 2000 översättning[5].

Även i det Nya Testamentet finns det flera ställen där man kan uppmärksamma dessa tre olika personer (hypostaser) och vad de gör;

Tre personer; I missionsbefallningen så anmodas man döpa dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn[6], således hänvisar Jesus här till alla tre personerna och belyser dem att de är viktiga och finns. Det var till detta avsnitt som den tidiga kyrkan hänvisade genom dopet, där läran
var sprungen ur om treenigheten.

Sonen; I Jesu dop av Johannes döparen, så talar en röst från himlen att Jesus, är hans son[7]. Fadern visar alltså på Sonen och visar på en samhörighet. Anden; Om Andens verk i vår kropp[8] belyses, vilket är viktigt att visa att Anden har en funktion. Relationen att Anden kommer från Gud[9] visas det också på i NT bl.a. kännetecknande beskrivit som Hjälparen, som utgår från Fadern[10]. Fadern; Fadern lyssnar och bryr sig om oss[11], vilket är en viktig funktion och egenskap, genom bön.

Bibeln vittnar om att Gud skall bli uppfattad genom dessa väsen och de kristna erfarenheterna uppfattade och utvecklade detta till en lära.

Den historiska utvecklingen av treenighetsläran

Läran går tillbaks till tiden vid starten av kyrkan, till de tre frågorna i dopet som avsåg, Fadern, Sonen och Anden, dvs. det som utvecklades till läran om treenigheten och var således redan från starten trinitarisk (trinitet = av latin; trinitas är synonymt med treenighet). Här är värt att belysa att terminologin för att beskriva denna lära, utvecklades med nya ord på latin för att bättre beskriva mer precist av Tertullian, vilket blev normerande inom den västliga kyrkan. Persona blev en översättning av det grekiska hypostasis som beskrivs som ”mask” i den bemärkelsen skall förstås som den roll (mask) som någon spelar till, hänsyftning av de tre personernas roller. Även substantia, som avser vad de tre personerna av treenigheten har gemensamt, samma substans, är ett centralt begrepp för att beskriva och förstå läran.

De frågor som tidigt kom upp var; Om Jesus var Gud, fanns det då två gudar? Och när kyrkan blev mer klar över att Kristus Jesus var Gud, så blev den mer pressad att förklara hur Kristus relaterar till Gud. Därför blev det bäst filosofiskt dogmatiska svaret läran om treenigheten. Således var det i Nya Testamentet man tog ”avstampen” som jag visat på enl. ovan där man visar på relationerna med Gud i Kristus genom Anden, som bl.a. Augustinus pekade på. Irenaeus visade på det sätt som Gud har verkat på med sin frälsningsplan genom historien[12] och att allt var genom en och samma Gud (vilket gnostikerna hävdade var fel genom att påstå att GT och NTs gud inte var densamme).

Gud handlade i tiden ansåg man och de olika personerna visade på hur man ansåg såsom att Fadern är förknippade med skapelsen; Sonen med frälsningen och Anden bl.a. med helgelsen, denna brukar kallas ”ekonomisk” eftersom den är knuten till frälsningsordningen. Man får av det inte tro att de är separerade, utan de alla är med, då de är odelade såsom vid skapelsen, så är det Sonen och Anden liksom fram till fullbordan så är treenigheten med. De formulerade trosinnehållen om läran som belyser den historiska utvecklingen är bl.a. den från Apostolicum där Fadern, Sonen och Anden är beskrivna, men relationerna är här inte klargjorda förutom att Kristus är definierad som ”hans enfödde son”, men utvecklingen inom kyrkan i denna fråga ledde framåt, till att år 325 i Nicea där man utvecklade läran om treenighetens tro genom följande formulering; att Kristus är ”sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern”. Denna var klar i Kalcedon på 400-talet. Här är viktigt att påvisa att ”född” menas med, att han är lika evig som Fadern, då han är född av Fadern som är evig.

År 381 i Konstantinopel utvecklar man en artikel om Anden, för att visa att Anden utgick från Fadern pga. att det fanns heresier (pneumatomakerna ledda av Eustathius of Sebaste) som sade att Anden bara var en opersonlig skapad kraft och inte Gud. Den Athanasiska trosbekännelsen som tillkom senare ville visa på att man inte skulle sammanblanda personerna, men heller inte söndra det gemensamma väsendet, som Hägglund skriver i ”Trons Mönster”. De har lika värde, samma egenskaper, och skall definieras var och en som Herre och Gud, men de är inte tre gudar, utan alla är en, skillnaderna ligger i relationerna. Historiskt sätt så visar trosbekännelserna på utvecklingen i treenighetsläran, och förutom de ovannämnda så sammanfattas läran bl.a. även i den Augsburgska bekännelsen.

Heresier; några olika modeller

Heresier är benämningen på felaktig version, meningar och teorier av kristendomen. Det är viktigt och inte förvånande att belysa att det förekommit flera tolkningar, en del levde kvar medans andra förkastades. De strider som kom upp i fornkyrkan gällde treenigheten; ex. från judendomen med dess krav på en absolut monoteism som då bestred treenighetsläran vilket innebar för judenkristendomen[13] att man bestred gudomen hos Kristus och hans position var likvärdig profeterna i GT och att Kristus framställdes enbart som människa i Bibeln. Striden på 300-talet inom arianismen, som betraktade Sonen skapad av Fadern, underordnad Fadern, fast likväl ett gudomsväsen blev kritiken att den betraktas som polyteism, grundvalarna för frälsning är borta om Kristus bara är människa. Den Nicenska trosbekännelsen gör således upp med arianismen.

De två heresier som tas upp här är modalism och tritheism.

Modalismen med dess tolkning av gudstron (av ex. Sabellius och Noetus) innebar att man förnekade treheten och den verkliga personåtskillnaden, då man genom Kristus och Anden såg endast nya manifestationer av det ena gudomsväsendet, som setts från början endast i Faderns gestalt. Detta innebar ändå inte att man förnekade Anden och Kristus gudom. Sabellius förde under 300-talet förde fram sina idéer som gick ut på att Gud uppenbarade sig på olika sätt i olika tider (kronologisk modalism). Här härrör man till tre olika sätt, modes; och detta ger således beteckningen, modalism. Att Gud agerar på tre olika sätt vid vilken tidpunkt som helst i historien kallades funktionell modalism ex. Fadern som skaparen, Sonen som återlösare och Anden som helgar.

Karl Barth på 1900-talet visade på funktionerna genom att säga att Sonen uppenbarar Fadern, Anden står för tolkningen och tillägnandet av uppenbarelsen. Det enda vi kan se av Gud är genom Kristus Jesus och Andens funktion är att skapa en ”landningsbana” i människan. Barths tankar för honom till den modalistiska gengren då han indelar personerna i olika modes av varande av samme Gud.

John Macquarris driver sina teser i sin bok[14] , där han ger en modell av den kristna traditionen enl. följande; Fadern skall förstås som källan till allt varande (primordial Being), Sonen – hur Gud uttrycker sig, dvs. genom Jesus (expressive Being) samt den helige Ande skall uppfattas som att dennes funktion är bl.a. stärkande och vidmakthållande samt att ge nya och högre nivåer av Gudsrelationen mellan människor och Gud (unitive Being). Kritiken gällande hans existentiella perspektiv är att den kan betraktas som funktionell modalism med3 st. modes. Fördelen är att den ger en kraftfull dimension till kristen teologi med sin enkla förklaring.

Tritheism som får oss att föreställa oss treenigheten som tre likvärdiga, oberoende och självständiga personer, där varje är gudomlig. De tre Kappadoniska fädernas[15] skrifter från 400-talet bär på dessa idéer, där vi kan föreställa oss tre mänskliga personer, individuella, som delar en mänsklighet, men är gudomliga. Även fast den ena av dessa fäder, Gregorius av Nyssa skrev en bok med titeln ”That there are not three Gods”, samma förklaring som hans motståndare anklagade honom för, så framgår inte detta då man får intrycket av att det faktiskt beskrivs som tre personer som är oberoende av varandra inom treenigheten. Kritiken blev således att de ansågs vara tre personer som delar samma mänsklighet, blev betraktat som 3 gudar. De blev inte dömda som heresier är värt att nämnas.

Filioquestriden

Striden som blossade upp gällde tillägget i den tredje artikeln från Niceum[16] (som kom att gälla den västliga kyrkan), medans de grekisk-ortodoxa avvisade detta tillägg med olika motiveringar och var en av de orsaker som vållade inte bara splittring, utan ledde även fram delningen mellan väst och östkyrkan år 1054. Latinska uttrycket Filioque betyder ”och av sonen” och innebar ett tillägg, där man beskrev att

Anden utgår både av Fadern och Sonen (filioque). Det man byggde detta tillägg på i Bibeln är de citat i NT där Jesus talar om att sända sin Ande till lärjungarna. Den östliga kyrkan ansåg mer att treenigheten avsåg att de tre personerna var och hade egna uppdrag/funktioner oberoende av varandra.

Således kan man beskriva den östliga kyrkans treenighetslära enl. följande;

Sonen föds från Fadern. Anden utgår från Fadern; således ingen koppling mellan Sonen och Anden. Trots att bägge utgår från Fadern så har de olika men jämställda funktioner. De ansåg att väst introducerade två separata källor av gudomlighet utsprungna ur Fadern. Kritik har förekommit om väst fr. öst[17] att Anden ”avpersonifieras” och detta leder till missförstånd av Jesu uppdrag och reducerar Fadern till en opersonlig princip. De Kappadokiska fäderna var med sina skrifter betydelsefulla som ansåg att Anden endast utgår från Fadern och som sedan blev östkyrkans treenighetstro. En viktig fråga som låg bakom varför denna fråga var så omsorgsfullt behandlad var om Sonen och Anden utgår från samme Fader, och om detta skulle leda till att Gud hade två Söner, vilket hade lett till oöverstigliga problem.

Den västliga kyrkan beskrivs enl. följande:

Den bygger på avsnittet i Johannesevangeliet där den uppståndne Kristus andas på sina lärjungar och säger ”Ta emot helig ande”[18]. Väst ansåg; Sonen föds från Fadern. Anden utgår från Fadern samt att från Sonen utgår Anden också. Häri ligger skillnaden mellan de olika kyrkorna. Augustinus företrädde slutligen denna lära. Även Tertullianus med sitt påpekade om ”Faderns två händer” visar på att bägge utgick från Fadern. De ansåg att båda Anden och Sonen var avskiljda, men relaterade till varandra. Som svar på den östliga kritiken ansåg de inte att det fanns två källor av gudomlighet genom Fadern, detta klargjordes bl.a. på konciliet i Toledo på 1100-talet och i Lyon 1274 som klargjorde att Anden utgår från Fadern och Sonen, men inte som från två källor, utom genom en.

Det har förekommit avvikelser i trosbekännelsen i öst och väst lokalt, så det var inte enbart striden om Filoque som delade kyrkan i den romersk-katolska och grekisk-ortodoxa, det hade förekommit meningsskiljaktigheter sedan ett par hundra år innan delningen och i den Athanasiska trosbekännelsen från 700-talet så tog man upp att ”vi dyrka en enig Gud i tre personer, och tre personer i en enig gudom; varken sammanbunden personerna, eller åtskiljda det gudomliga väsendet”, således kan man undra om detta var värt att splittra kristendomen med denna fråga, då denna relation redan betraktats. På denna splittring följde det en bannlysning, som faktiskt inte hävdes förrän 1965. Öst och väst närmar sig således varandra och den tidigare Påven Johannes Paulus och patriarken Bartolomaios möttes 1995 och reciterade den Nicenska trosbekännelsen, utan att nämna Filoque, vilket är en bra signal för framtiden för det ekumeniska arbetet som förhoppningsvis den nye Påven kommer att fortsätta, hoppas jag. Men att stryka bort Filoque idag skulle vara omöjligt då man då skulle påstå att man inte tror på att Anden utgår ifrån Sonen.

Inom treenighetsläran med tre personer som beskriver deras relationer, så är det viktigt att poängtera att vi tror på en, Gud.

Fotnötter:

[1] 5 Mos. 6:4

[2] 1 Mos. 1:26

[3] Jes. 6:8

[4] Ps. 2:7

[5] 1 Mos. 1:2

[6] Matt. 28:19

[7] Matt. 3:13-17

[8] 1 Kor. 6:19

[9] 2 Kor. 3:17

[10] Joh. 15:26

[11] Matt. 6:8

[12] På latin; oikonomia

[13] Ebionsimen

[14] Macquarrie, John ”Principles of Christian Theology”, 1966

[15] Basil av Caesarea, Gregorius av Nazianzus och Gregorius av Nyssa

[16] Den Nicenska trosbekännelsen

[17] Vladimir Lossky

[18] Joh. 20:22

Create a website or blog at WordPress.com

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: