Prästen Bedrup: ”Bibelskolan, min anspråkslösa kurs för kunskap om Bibeln och den kristna tron går vidare. Det finns så mycket att lära sig har jag märkt. Avsikten är ju här att med kunskap, utbildning, förstår man bättre sammanhang och Bibeln är ju världens mest spridda och lästa bok, därför hör det till allmänbildningen att ha viss kunskap om den, vilket är bra om man kommer ut i världen eftersom den spelar större roll där.
I denna lektion skall jag ta upp en fråga som berört människa sedan tidernas begynnelse, hur man blir rättfärdig inför Gud. Är det genom goda handlingar, genom att bara tro eller hänger dessa ihop? Är det skillnad mellan den Lutherska och den romersk-katolska uppfattningen?
Rättfärdiggörelsen är ju, eller borde vara, av central betydels för den kristne. Hur har debatten om detta ämne, dogmatik, gått om detta historisk sett lär vi oss idag. Vad säger exempelvis Bibeln om detta inleder vi med: ”Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om, en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Romarbrevet 3:21–22.”
INLEDNING
1.Vilka olika innebörder har termen rättfärdiggörelse (justificato)?
Rättfärdiggörelsen innebär att gemenskapen med Gud skall återställas, då syndafallet bröt denna relation, så genom rättfärdiggörelsen kan avsikten med oss fullföljas genom kärleks- och kulturuppdraget, eftersom problemet är moraliskt.
Det är därför lösningen heter försoning, så att vi kan ta hand om den här världen, skapelsen[1]. Bibeln pekar på denna upprättelse.[2] Den treenige Guden har möjliggjort rättfärdiggörelsen (i fortsättning kallad RF på flera ställen) genom vår tro på Kristus (som blev sann människa, som dog och återuppstod för oss) och som Fadern sänt för att rädda oss syndare. Vi tillsammans bekänner att det är av nåd allena och genom tron på Kristi frälsningsgärning och inte pga. vår förtjänst, som den heliga Anden förnyar våra hjärtan och därigenom låter oss utföra goda gärningar.
Alla är kallade till frälsningen (som Bibelns budskap vittnar om) och RF gm. Kristus och denna RF ges som en gåva, tack vare vår tro, och som vi aldrig någonsin kan förtjäna. Denna lära är i centrum för alla andra trons sanningar och därför skall all kyrkans lära och praxis peka mot Kristus.
Idag har innebörden av rättfärdiggörelsen lett till en gemensam förståelse mellan den lutherska och romersk katolska kyrkan (katoliker har dock flera kriterier, så förnekar de inte den funktion som RF har.)
Paulus[3] förklarar innebörden och menar att en människa utan egna gärningar eller förtjänster av Gud förklaras rättfärdig pga. Kristi försoning, när hon i tron mottar syndernas förlåtelse för Kristi skull. Detta kallas en ”främmande” rättfärdighet (aliena justitia) nämligen Kristus tillräknas en människa gm. tron. (Den Augsburgska bekännelsen, artikel IV[4] visar en känd definition). Rättfärdigheten avser människans RF inför Gud[5], inte en borgerlig eller etisk.
Den är förbunden med tron. Hägglund[6] beskriver den kort i tre punkter;
- inte genom egna krafter – utan för Kristi skull (propter Christum)
- inte genom egna förtjänster – utan av nåd (gratis)
- inte genom gärningar – utan genom tron (per fidem)
I vår tid har diskussionen om tolkningen gällt om man bara skall tolka den i en juridisk mening, som ett tillräknande[7] (inför Guds domstol) eller om den också inkluderar tanken på en real förändring hos människan.
Även Luther hade flera sätt att definiera rättfärdiggörelsen på. I NT förekommer RF och rättfärdiggörelse i ex; Matteus[8], Johannes[9], Hebreérbrevet[10], Jakobsbrevet[11] samt i liknande termer i Paulus brev[12] och den som var särskilt betydelsefull under reformationen, var den som handlar om syndarens rättfärdiggörelse genom Guds nåd kommen ur tron i Rom. 3:23–25.
RF innebär att den ger syndernas förlåtelse[13], befrielse från syndens och dödens härskarmakt[14] och från lagens dom[15] och räknas som ett upptagande redan nu i Guds gemenskap, men fullkomnat i Guds kommande rike[16].
Vad menas med forenisk resp. sanativ rättfärdiggörelse?
RF kan man inte åstadkomma själv, utan RF kommer från Gud. Augustinus hade klargjort detta tidigare, men Luther gav den sin innebörd genom den forensika RF. Han kom till insikt att RF inte kunde äga rum pga. egna meriter.
Forenisk[17] RF (eller imputiv akt) kan kort beskrivas enl. följande;
Den innebär en övergång från vredens till nådens tillstånd, från syndens fångenskap till frihet (detta är en objektiv förändring utanför människan, men innebär ändå en förändring för den som insätts i detta sammanhang, så att den människan kommer i ett nytt förhållande till Gud). Tron som RF;ar människan innebär att hon blir förändrad. Relationen mot Gud har gått från hat till kärlek och tillit (goda gärningar avses inte här, den s.k. ”andra rättfärdigheten”[18]). RF innebär att människan får del av Kristi rättfärdighet[19], men hon är samtidigt närvarande i själva tron, så han är verksam i denna person. Det spelar ingen roll hur jag känner, jag är frikänd, fakta är att jag räknas som RF, även om jag skulle synda. Detta kallas frälsningsvisshet, då man blir RF, en gång för alla. RF äger rum utifrån kommande synder, institia aliena.
Sanativ:
RF betecknar den process som avser vad som sker på jorden i oss, den läkande processen i oss, då vi blir ”pånyttfödda” och får del av helig Ande (inte som den foreniska, som sker i himlen där man räknas som RF). Augustinus argumenterade denna ståndpunkt och menade att RF blir del av personen (ingjuten), vilket blev den katolska hållningen.
Vad är skillnaden mellan Augustinus och Luther?
Luther ser RF som tillräknad i himlen där Guds doms utslag frikänner oss genom Kristus RF medan Augustinus och den katolska kyrkan var rädd, att om man räknades som RF i himlen, var de rädda att människan inte efter detta skulle göra något gott, då man redan var RF. Så de ansåg den ingjutna RF skulle räknas som den korrekta, det som händer i oss här på jorden och att den skulle räknas som startpunkten, således bör handlingar och bot spela roll, så katoliker håller fast vi de goda gärningarna och dess innebörd att det bibliska vittnesbördet har ett löfte om en lön i himmelen.
2.Vad är rättfärdiggörelsens grund, medel och följder?
Grunden är att skulden avskiljer oss från Gud[20] , vilket innebär att vi inte kan bli fullt ut det som vi är skapade till på grund av arvsynden, så RF skall upprätta skapelsen och detta tack vare Skaparen (gm. Kristi seger på korset så helar Jesus människan och återställer skapelsen).
Katolsk syn är att RF sker gm. Guds nåd i människan. Medlet för att bli RF är genom tro. Följderna blir att gm. tro så blir man RF och kan endast mottaga RF, inte själv bidra till den. Följderna blir att man förenas med Kristus som i sin person är vår RF[21] och man får då syndernas förlåtelse (även gm. dopet) och Guds helgande närvaro, samt kärlek, som för en mot goda gärningar tack vare pånyttfödelsen. Man kommer att sträva att växa i Kristus och denna strävan innebär att man ständigt får förlåtelse när man ber Gud om detta, trots att man är RF så syndar man (därav termen; på en gång rättfärdig och syndare)
3.Hur är förhållandet mellan tro och gärningar?
Tron hos människan förändrar henne, då relationen till Gud ändras, istället för hat inträder kärlek, likgiltighet förvandlas till tacksamhet, detta då skulden, medveten eller inte, är då utplånad. Och därigenom gör man goda gärningar[22], inte för att man måste, utan för att man vill, då tron förändrar ens hjärta. De goda gärningarna rättfärdiggör inte, utan blir en följd av tron, man är redan rättfärdiggjord tack vare Kristus förtjänst.
4.Vilka är skillnaderna mellan Luther och Tridentium?
Luther påtalade att frälsningen går genom tron allena och därigenom äger RF rum. Detta genom att även betrakta skriften allena (inte som den romersk-katolska kyrkan där också traditionen har en roll samt påvens ställning som Vicarios Christi.)
Luther påtalade ju det allmänneliga prästadömet mot den katolska läran också. Detta motsatte man sig i Tridentium (som var det romerska svaret på reformationen och på den lutherska huvudbekännelsen[23]) å det starkaste. Luthers tes, om att när den kristne drabbas av anfäktelse, skall han ha fokus på Kristus, så hans tes blev också Kristus allena.
Tridentium försvarade också Augustinus idé om ingjuten RF och följande kritik på 4 områden togs upp. 1) RF beskaffenhet. 2) RF riktighet. 3) Trons beskaffenhet gm. RF. 4) Frälsningsvissheten.
5.Vad är enl. Luther förhållandet mellan rättfärdiggörelse, nyskapelsen och helgelsen?
Förhållandet är att de är skilda åt och inte får sammanblandas, men följer varandra. Man blir RF gm. nåd för Kristi skull tack vare tron allena.
Den pånyttfödde[24] som är förvandlad kan få nådegåvor, de kan vara samma som naturgåvorna (de man är födda med ex. kreativitet), men dessa blir renade/förstärkta, i vissa fall kan nya komma, som ex. helande. Bibeln pekar också på Andens verk i den kristne, att den ger gåvor[25] och producerar frukter[26] .
Därefter följer helgelsen (sanctificatio), som innebär att man syndar mindre, älskar Gud och är inte längre avskild, att man blir sann människa (sitt original som Dr. Phil i TV ofta påtalar) och på detta följer goda gärningar av fri vilja. Eftersom hela livet inte är en färdig process, är det farligt att poängtera helgelsen, då det kan göra evangeliet osäkert om den görs beroende av helgelsen, då gärningar kan bli sammanblandade och då finns risken att tron på evangeliet förloras.
6.Vilken syn på synden ligger bakom formeln ”simulus et peccator”?
Luther uttryckssätt ”två hela människor i en och samma människa” avser att människan som är omvänd är både rättfärdig och syndare. Det är en kamp mellan ont och gott, mellan den nya och gamla människan. Man har fått nåden helt och hållet, eftersom nåden kommer och tillräknas från Kristi fullkomliga rättfärdighet, men samtidigt finns synden kvar, men den överskyldes av Kristi förtjänst. Sålunda avser ovan citat det helhetsaspekt på människan, att hon är helt och hållet rättfärdig, tack vare nåden, men ändå syndare, då hon är en köttslig varelse som är präglad av synden och lever kvar i sin gamla människa.
Man kan också säga att tack vare tron börjar man göra det goda med villighet, då sinnet är förändrat. Detta kallas för den nya lydnaden (nova oboedientia) och sker i etapper, ett växande (profectio) bort från synden, således är man syndare fortfarande, men Anden driver fram det goda på vägen mot fullkomligare skapelse (men vi kan aldrig under livet blir perfekta). Som Luther skrev som Dag Hammarskjöld möjligtvis kunde instämma i, ”inte ett framme utan ett på väg..”
7.Vilken plats i trossanningarnas hierarki har rättfärdiggörelseläran?
Den var av central betydelse under reformationen, då den t.o.m. ansågs som huvudartikeln i sin lutherska reformatoriska form då den tog den avstamp mot 1500-talets romersk-katolska teologi, som hade en annan RF-lära, räknades som ”härskare och domare över alla kristna läroområden”, detta då den anses lösa det moraliska problemet. Den räknas än idag lika framträdande.
Prästen Bedrup igen: ”Hängde Du med i svängarna? Idag har jag fått intrycket att man inte så tydligt talar om att vara rättfärdig inför Gud, i alla fall inte särskilt öppet i våra församlingar av vad jag hört. Dock borde vi göra detta, eftersom det spelar roll för vår plats i evigheten, i det eviga livet. Vad tycker du om rättfärdiggörelsen? Är den intressant för den kristne eller kan alla ha egna agendor, huvudsaken är att man blir lycklig och nöjd här och nu, quick-fix är dagens ledord, eller…. Du får gärna kommentera denna lektion”
Fotnötter:
[1] Upp. 21:1-2, 22:2-5
[2] 2 Petr. 3:13, Matt. 5:5, Matt. 19:28, Rom. 8:18-25
[3] Författare och evangelist som skriver om rättfärdiggörelsen i Rom. 3 och 4 i Bibeln, NT
[4] SKB, 58
[5] coram Deo
[6] Hägglund, Bengt, ”Trons mönster” , Församlingsförlaget, 2003
[7] imputatio
[8] 5:10, 6:33, 21:32
[9] 16:8
[10] 5:13, 10:37 f
[11] 2:14-26
[12] Gal.5:1-13 jfr. Rom 6:7, 2 Kor. 5:18-21 jfr. Rom Rom. 6:7, Rom. 5:1, 2 Kor. 5:17, Rom 6.11,23, 1 Kor. 1:2, 1:30, 2 Kor. 1:1
[13] Rom. 3:23-25, Apg. 13:39, Luk. 18:14
[14] Rom. 5:12-21
[15] Gal. 3:10-14
[16] Rom. 5:1 f
[17] Av forum = domstol
[18] Justitia secunda
[19] En annans rättfärdighet kommer någon annan tillgodo = imputio. Se Gal. 2:20; 3:27
[20] Moraliskt problem
[21] 1 Kor. 1:39
[22] Rom. 7:25
[23] Confessio Augustana
[24] 2 Kor. 5:17
[25] 1 Kor. 12, Ef 4
[26] Gal. 5:16-26
Mikael Bedrup 