31. Varför nattvard och hur?

Prästen Bedrup: ”Vågar man ta emot nattvarden, måste man inte vara ganska religiös för att våga ta emot den? Många frågor kan dyka upp, men en del sitter kvar i kyrkbänken under en högmässa (det är då det är nattvard) och vågar sig inte fram, av olika orsaker. Därför försöker jag här klargöra frågor om nattvarden. Jag har nedan använt delar av en uppsats som jag skrev under min teologiska utbildning, där min fråga var: ”Borde Svenska Kyrkan erbjuda druvjuice i nattvarden?” Vi börjar med några frågor”

Frågor:

1) Varför skall man ta nattvard och vad händer där?

2) Vilka får ta emot nattvarden?

3) Hur går förvandlingen av brödet och vinet till?

4) Vad är innebörden gällande vin i Bibeln?

Historisk bakgrund

Nattvardsfirandet har sina rötter i den betoning av måltidsgemenskapen som fanns i Jesu förkunnelse. När man åt tillsammans var det ett tecken att man litade på varandra, att man ville ha med varandra att göra och att det inte fanns några konflikter mellan dem som delade måltiden. Jesus måltidsgemenskap med dem som i hans samtid sågs som ”syndare” och samhälleligt oacceptabla, var ett sätt för honom att förkunna budskapet om en positiv helig samhörighet, om frälsning.[1]

Förebilden för nattvardsfirandet i de kristna kyrkorna är den sista måltiden som Jesus delade med lärjungarna och som det berättas om i de synoptiska evangelierna samt hos Paulus i 1:a Korinthierbrevet och hos dessa finner man nattvardens instiftelseord (Mark 14:17-25, Matt 26:20-29, Luk 22:14-23, 1 Kor 11:23-25).

Rötterna till nattvarden finns i den judiska påsken som firas till minne av judarnas befrielse ur Egyptens slaveri. Det är till denna man i judiska hem firar påskmåltiden till åminnelse av denna räddning ur svår nöd, och det var under en sådan måltid som Jesus när han bröt brödet, ersatte ord som husfadern brukade uttala: ”Detta är det smärtans bröd som våra fäder tvingades äta” – med orden: ”Tag och ät, detta är min kropp” (Matt 26:26). Jesus visste att han skulle dö som ”Guds lamm som tar bort världens synd” (Joh 1:29). Därför erbjuds varje människa, enligt Nya testamentet, evigt liv genom hans offer och det är därför vi fått nattvarden, som en påminnelse om detta.

Redan bland de första kristna gavs denna måltid en central plats, där ”brödbrytandet”[2] var en av de fyra saker som kännetecknade de kristna (Apg 2:41–42).[3] Tanken om attbrödet som vuxit ur jorden och bakats av många korn ledde tanken till Jesus, ty ”i honom skapades allt i himlen och på jorden” (Kol 1:17–17). Attbrödetbryts är en symbol för att Jesusbröts sönder på korset och genom detta skapade förutsättning för en ny gemenskap, med Gud och varandra (1 Pet 1:18–20). Brödet ger ”gemenskap med Kristi kropp” (1 Kor 10:16), där vi är ”lemmar som är till för varandra” (Rom 12:4-5). Nattvarden är aldrig bara mellan kommunikanten och Gud, den säger också något om samhörigheten med alla andra Guds barn. ”Eftersombrödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp” (1 Kor 10:17).

Uppgiften, den ovillkorliga, för församlingen är alltså att förkroppsliga denna gemenskap och för det krävs det försoning. ”Gud försonade hela världen med sig genom Kristus” förklarar Paulus (2 Kor 5:19). Genom syndernas förlåtelse får man frid och gemenskap med Gud (Rom 5:8-9). Det är därför nattvarden innehåller tillfälle till bekännelse, ord om förlåtelse, befrielse och detta ska vi också ge vidare till andra. Av detta följer att mötet vid nattvardsbordet innebär att man skall lägga allt det som varit under Kristi försoning. Precis som de båda lärjungarna som fick sällskap på vägen till Emmaus kände igen den uppståndne Jesus när han bröt brödet (Luk 24:30-31) gör många samma erfarenhet idag. Vid nattvardsbordet smakar, ser, känner och hör vi Guds godhet och närbrödet och vinet blir ett med våra kroppar, får vi hjälp att förstå att Jesus lever i oss, då det är Jesus som bjuder ossbrödet från himlen, då han är detbrödet (Joh 6:32–35). Alla är överens, oavsett vilken kyrka och samfund man tillhör, att Jesus är närvarande närbrödet och vinet delas ut, då vi påminns om detta på ett särskilt sätt i nattvarden.

De första kristna gjorde förmodligen inte någon större skillnad mellan nattvardsfirandet och andra gemenskapsmåltider i början, men efter en tid fick nattvardsfirandet emellertid särställning.[4]

Likaledes kom det efter ett tag att utvecklas en ganska avancerad teologisk reflektion över nattvardens innebörd, där den kom att beskrivas som ett offer och som en bild av Kristi lidande. Detta eukaristi firande (eukaristi = tacksägelse) förståddes som kyrkans tacksägelse till Gud, där denna handling till minne av Jesus på ett särskilt sätt levandegjordes, och där Gud i synnerhet förmedlade sin nåd till dem som tog emotbrödet och vinet.

Nattvarden – öppen för alla?

Hur har kyrkans syn på nattvard varit, inom den s.k. ecklesiologin?

Man har brukat två olika synsätt, som ofta gjorts till en fråga om kyrkans synlighet i världen, ett öppet och ett slutet nattvardsbord, där det slutna inkluderar dem som är döpta och troende inom det aktuella samfundet och där det öppna nattvardsbordet står öppet för alla döpta, och i vissa fall för alla.

Av detta följer att den förstnämnda inkluderar de troende och det öppna raderar gränsen mellan rättrogna och otroende. I Svenska Kyrkan praktiserar man det öppna nattvardsbordet under varierade former.

Nattvarden är idag ett viktig och betydelsefullt sakrament för många, vilket Svenska Journalen, nr 8, 2007 konstaterar i sin undersökning och där man kommit fram till att 75 000 fler människor firar nattvard i Svenska Kyrkan idag än för tio år sedan enligt Svenska Kyrkans statistik, samt att man öppnar upp för nya sätt att fira Jesu måltid. Det man också lyfter fram är att nattvardsgästerna vid högmässor har minskat, liksom vid familjemässor i takt med att antalet barn sjunkit i kyrkans barnaktiviteter. Däremot ökar deltagandet i de något enklare ”söndagsmässorna” och de mässor som ordnas mitt i veckorna.[5]

Nattvarden generellt sätt är oerhört betydelsefullt i många kristna människors liv och det har argumenterats för att själva nattvarden kan uppfattas som själva centrum i den kristna kyrkan, menar Werner Jeanrond, och fortsätter att kyrkan ”kan beskrivas som en gemenskap av lärjungar, som har bestämt sig för att följa Jesus Kristus och så göra Guds vilja”.[6] Av detta resonemang är nattvarden en gemenskapsmåltid där Gud berör människor och i nattvardsfirandet visas kyrkans kallelse till gemenskap med alla människor och Gud.

Instiftelseordens betydelse?

Kristus är med i nattvarden då man håller fast vid hans instiftelse, dvs. uttalar hans ord över brödet och kalken och sedan utdelar man det välsignade brödet och vinet, och då är han med genom den första instiftelsen. Det är ingen människa som gör det framsatta brödet och vinet till Kristi lekamen och blod, utan endast Kristus själv och orden uttalas av prästens mun, men genom Guds kraft och nåd och det ord som han talar: ”Detta är min lekamen”, så välsignas de framburna elementen i nattvarden.[7]

Brödet och vinet i nattvarden – tolkning av dess förvandling?

Då mitt syfte i uppsatsen var att se på vinet, följer det dock att både brödet och vinet undersöktes, då de till stora delar hör ihop i detta sakrament och hur man betraktar dem. Därför börjar jag med en historisk undersökning.

Nattvardens bröd och vin och dess förvandling genom instiftelseorden behövde utredas mer exakt för den unga kristenheten. Av det följde en debatt som inleddes av Abboten i benedektinklostret i Corbie, Paschasius Radbertus (d. ca 859 e. Kr) genom att han i sin skrift De corpore ett sanguine Domini (Om Herrens kropp och blod) hävdade att nattvardens bröd
och vin var identiskt med Jesu fysiska kropp och blod. Dessutom menade han att i varje nattvardsfirande upprepades Jesu lidande, detta genom att han återigen slaktas på altaret och förtärs av dem som mottar sakramenten.

Munken i samma kloster, Ratramnus, invände mot Radbertus starka betonande av identiteten mellan nattvardens bröd och vin och Jesu kropp, och hävdade att instiftelseordens utsagor ”Detta är min kropp” och ”Detta är mitt bröd” skulle förstås figurativt, dvs. föreställande. Brödet och vinet betecknade istället enligt honom Jesu kropp och blod, men kommunikanterna mottog Jesus genom ett inre, andligt skeende, och inte på ett fysiskt sätt, som Radbertus hävdade.[8]

Transsubstanstionsläran är under högmedeltiden utvecklad ur Radbertus uppfattning. I skolastisk filosofi gjorde man skillnad mellan ett föremål och dess egenskaper. Ex. ett träd är ett föremål, medan trädets egenskaper, som färgen på löven, är en annan. Uttrycket substans används för sådana föremål som existerar av sig själva (själva trädet är en substans), medans man använde termen accidens för sådant som endast är egenskaper hos substanser (lövens gröna färg är dess accidens).[9] Av detta resonemang ansåg man att nattvardens bröd och vin genom läsandet av instiftelseorden byter substans och övergår till Jesu kropp och blods substanser. Däremot blir accidenserna detsamma, dvs. det ser ut och smakar fortfarande som bröd och vin, trots att de är förvandlade. Man menar att Jesu kropp och blod antar brödet och vinets yttre egenskaper.

Kyrkofadern Ambrosius (339-397 e. Kr) hävdade att läsandet av instiftelseorden åstadkommer en förändring av nattvardens bröd och vin: ”Du vet alltså att det av brödet blir Kristi kropp, och att vinet och vattnet slås i kalken men blir blod vid konsekrationen genom det himmelska ordet”.[10] Enligt denna tankegång skänker således nattvarden syndernas förlåtelse och evigt liv.[11] Vidare anser Ambrosius att nattvarden blir ett slags läkemedel mot den sjukdom som synden utgör och efter synden följer döden, av det följer att nattvarden blir ett odödlighetens läkemedel.

För att klarlägga den medeltida västerländska reflektionen över nattvarden, var det framförallt frågan om Kristi närvaro i brödet och vinet som stod i fokus, där Jesus i instiftelseorden säger att nattvardens bröd är hans kropp, och att nattvardens vin är hans blod.

En annan uppfattning från denna epok är att se nattvarden som ett offer, och som ofta kom att överskugga måltidsaspekten, och där man ansåg att nattvarden förstods som ett oblodigt aktualiserande av Jesu blodiga offer på korset. Huvudsaken blev inte att nattvarden skulle tas emot och ätas av gudstjänstdeltagarna, utan att prästen vid altaret skulle frambära offer åt Gud. Detta kom att kallas läran om mässoffret.[12] Denna var en av de punkter som främst utgjorde konflikten mellan romersk-katolsk och reformatorisk teologi under 1500-talet. Jag går här inte vidare och utvecklar den katolska uppfattningen då den inte är relevant för frågeställningen.

Läran om realpresens var de lutherska reformatorernas åsikt, där man menade att Jesu kropp och blod verkligen och inte enbart figurativt, är närvarande i brödet och vinet, vilket den Augsburgska bekännelsen i den tionde artikeln visar på: ”Om Herrens nattvard lära de, att Kristus lekamen och blod i nattvarden äro tillstädes och utdelas åt dem, som undfå sakramentet. De ogilla dem, som lära annorlunda”.[13]

Även ovärdiga och otroende kommunikanter mottog Kristus enligt realpresensläran i nattvarden, enl. manducatio indignorum (de ovärdigas ätande), som sålunda innebar att det inte var mottagarens tro som gjorde att Kristus var närvarande i sakramenten utan det var läsandet av instiftelseorden. Denna tanke avvisades dock av de flesta teologer som var reformerta, utan de menade istället att endast den som trodde att Jesus Kristus var närvarande i nattvarden kunde ta emot Jesu kropp och blod i brödet och vinet.[14]

Reformatorerna var inte särskilt intresserade av att redogöra för hur realpresens egentligen skulle förstås. Luther ansåg att transsubtantionsläran är en acceptabel, men inte nödvändig teologisk åsikt, vilket han för fram i skriften Kyrkans babylonska fångenskap.[15]

Det som var intressant för Luther var att hävda att Jesu kropp och blod var verkligt närvarande i bröd och vin. Kopplingen mellan inkarnationsläran och Jesus Kristus verkliga och kroppsliga närvaro i nattvarden hörde samman, därför att Luther ansåg att om inte Kristus kunde vara närvarande i brödet och vinet, hur skulle då den gudomliga naturen ha kunnat vara närvarande i Jesus som människa.[16] I de lutherska bekännelseskrifterna understryker man dock att även det kroppsliga deltagandet i nattvarden måste förstås så att Jesus ”på ett övernaturligt och himmelskt vis” är närvarande.[17] Gällande den reala närvaron så ansågs att den inte skulle uppfattas ”såsom skulle hans kött sönderslitas med tänderna och smältas såsom annan mat”.[18]

Man har ansett inom den traditionella lutherska uppfattningen av nattvarden att den är ett synligt ord, liksom dopet. Föreningen mellan ätandet, drickandet och förkunnelsen om att Jesu kropp och blod har offrats på korset för frälsning av människorna är det som gjort det till ett sakrament. Det räckte inte enbart att dricka och äta.

Melanchthons åsikt var ”Inte heller utplånar deltagandet i (Herrens) bord synd, utan det är tron som utplånar den; dock stärks tron genom detta tecken. Såsom åsynen av Kristus inte rättfärdiggjorde Stefanus, när han precis skulle dödas, utan stärkte hans tro, varigenom han rättfärdiggjordes och fick liv, så rättfärdiggör inte heller deltagandet i bordet, men det stärker tron, som jag ovan sagt”.[19]

En röst från vår tid stöder denna tanke och anser att sakramenten blir ”ett slags Guds pedagogiska hjälpmedel”.[20] Nattvarden skall påminna oss att vi hör till Guds rike och hjälper oss att vända självupptagenheten ryggen och rikta oss mot en annan värld, dvs. att omvända oss.

Brödet och vinet i kyrkans historia

Gällande brödet så fortsatte man att använda osyrat bröd i Herrens måltid i den västra kyrkotraditionen, medan man i den östra kom att använda syrat bröd, således olika bruk. Oblater (oblat – latinska ordet för offer) kom först på 1000-talet i väster, så symboliken från brödet kom istället att överföras på brödet som offer av Kristi kropp.[21]

Vinet ersattes emellanåt av vatten i ett fåtal judekristna församlingar under 100- och 200-talet. Lekmännen slutade att få vinet i den västliga kyrkan på 1000-talet, endast prästerna fick de bägge elementen, förmodligen pga. att man vara rädd att vinet skulle spillas. Och det var mot detta reformatorerna protesterade, då de ansåg att det var viktigt att både bröd och vin gavs åt alla. Under reformationen förekom det också diskussioner om vilken dryck som kunde användas eller skulle användas, där ex. den kalvinska teologen Beza ansåg att man kunde använda andra element änbröd och vin, men för de flesta lutherska teologer var det vin som skulle ingå i nattvarden.

Biskopsmötena gällande Svenska Kyrkan

År 1960 uttalades det att det skulle vara verkligt vin, dock kunde man blanda det med vatten. Man påtalade även då, att man skulle skicka ut en anvisning på ett nattvardsvin med lägre alkoholhalt än den man vanligen använde.

År 1961 diskuterade man om gemensam kalk/särkalk (pga. smittorisken).

1978 beslöts ”att rekommendera följande alternativ till nattvardsvin:

1) Alkoholhaltigt vin varvid bör uppmärksammas möjligheten till vin med låg alkoholhalt.

2) Vin blandat med vatten.

3) Nattvardsvin, ej alkoholhaltig dryck, ”dryck som kommer från vinträd.” Dessutom beslöt man att ”rekommendera att kyrkoherden fattar beslut om vilket alternativ av vin som skall användas, sedan han hört församlingens kyrkoråd och övriga präster samt om nödvändigt efter överenskommelse med biskopen”.[22] Man kan här undra varför inte församlingen får uttala sig, är det pga. förmodad teologisk inkompetens (om så är fallet utgår man från att kyrkorådet har det eller är det en ordningsfråga?).

1980 kom frågan om barnkommunion upp och om vinet i nattvarden. Där rekommenderade man att ”I de fall man är tveksam till att alkoholhaltigt vin ges åt barn, kan alkoholfritt vin användas eller alkoholhaltigt vin som starkt utspädes med vatten”. En annan möjlighet är intinktion, dvs. att lätt doppa brödet i vinet, skriver de. Detta sistnämnda går Martin Wihlborg starkt emot i ett färskt nummer av Kyrka och Folk och sammanfattar, ”att ge nattvarden under endast den ena gestalten är helt emot Herrens befallning och har därför avvisats av fornkyrkan och av den lutherska kyrkan. Låt oss därför också idag avvisa det av precis samma skäl som de”.[23] Biskopsmötet 1980 fortsatte och sade att ett barn skulle kunna ta emot nattvarden, om föräldrarna önskar, endast under brödets gestalt. Detta är dock att se som undantagsfall och endast som en väg till nattvardsfirandet under de båda gestalterna.

Sammanfattningsvis här säger dokumentet att kyrkan slagit vakt om bröd och vin som de normala nattvardsgåvorna, men strax innan nämner de att vinet då varit i form av starkt – eller lättvin, blandat med vatten, vitt eller rött, sålunda visar de på möjlighet med en mångfald.[24] Detta visar också att man inte vet vinets exakta definition för nattvarden

Hur ser man på vinet?

Transsubstanstionsläran: Inom den romersk-katolska kyrkan tänker man attbrödet och vinet verkligen förvandlas till Jesus Kristus kropp och blod, även om det fortfarande ser ut och smakar sombröd och vin.

Konsubstanstionsläran: Luther menade att Jesus Kristus verkligen är närvarande i nattvarden, ”i, med och under” den oförändrade formen av bröd och vin. Symbolläran: De reformerta kyrkorna serbrödet och vinet som symboler för Jesus Kristus kropp och blod, men tas emot genom tron utan att vara bunden tillbrödet och vinet.

Alla ovan är överens om att Jesus Kristus är närvarande närbrödet och vinet delas i nattvarden, en del ser det mer bokstavligt, andra ser det så att Jesus Kristus alltid är med oss överallt, men att vi påminns detta på ett särskilt sätt i nattvarden.

Symbolik, förklaringar av ord – blodet som symbol hos judarna?

Blod var något vidrigt i judarnas ögon.

Jesu lärjungar var judar som hade fått lära sig att Messias skulle komma och rädda dem från romarna, såsom de tolkade det. Att Messias skulle avrättas som enbrottsling var otänkbart för dem, så när Jesus dog satte han punkt för varje tanke att han kunde vara den väntade Messias. När Jesus talade om att man skulle äta hans kött och dricka hans blod för att få ett evigt liv gick nästan alla bort ifrån honom (Joh. 6:48–70). Detta var ett oerhört påstående, då som nu. Bakgrunden till att de kristna senare i Rom blev anklagade för kannibalism, hade sannolikt detta som bakgrund.

Vad är innebörden gällande vinträdet, vinstocken samt gällande vin i Bibeln?

Vinträdet:

Den hävdvunna svenska beteckningen vin kan vara något missvisande, då v. icke är något träd i egentlig mening utan växer längs marken i revor, som måste fästas upp för att kunna bära klasarna med druvor. V. värde och dess behov av omvårdnad, men framförallt vinets urgamla samband med kult och religion göra det naturligt, att i G.T, Israel och Juda kallas det av Jahve planterade v. Ps 80:9, Jes 5:2, Jer 2:21, Hos 10:1 etc. Denna bild var en aktuell metafor på Jesu tid, icke minst pga. att en väldig gyllene vinstock med klasar hängde under takbjälkarna i Jerusalems tempel, symboliserande Israel. Denna metaforiska användning av vin sammanhänger med att detta är en av de vanligaste formerna av ”livet träd”. Detta är också bakgrunden till Jesu Messiasproklamation: ”Jag är det sanna v”. Metaforen om Jesus som v. och lärjungarna som grenarna (märk även, att det är Gud som är vingårdsmannen) är ett ord om den fullständiga enheten dem emellan, icke om någon ev. rikedom, som skulle bestå i grenarnas mångfald. Den senare tolkningen, som ofta möter i modern ekumenik, förvränger faktiskt Jesusordet till dess motsats. Johannes bibelord om v. har däremot många avgörande likheter med Paulus tal om Kristi kropp.[25]

Även annan källa anger att vinträdet inte är ett träd i egentlig mening, precis som ovan beskriver och det som den bär är druvklasar, inte vin.[26]

Vin: På hebreiska förekommer två typer av vin i Gamla testamentet, det jästa berusningsframkallande jajin, och tirosch från ojästa druvor.

I alla texter tar man avstånd från jajin och manar till att bara dricka tirosch. Tirosch, innebär i Gamla testamentet att det är ett färskt nytt vin. I samma kategori, vin, räknas också jajin och översätts ofta så i LXX (Septuaginta). Ordet tirosch avser ett färskt, ojäst nytt vin som var speciellt eftersökt och njutbart. Det kontrasteras mot bottensatsen på ett gammalt vin. Tirosch skiljer sig mot jajin, vin, och starkare drycker.

Tirosch fördöms inte i sig själv, medans jajin anses vara en dryck som är skadlig. Bägge användes i kulten. När Israel följde Herren, lovade han att välsigna dem med tirosch, och förbanna dem om de inte följde honom (Deut 28:15). Om Jes 65:8 kan förstås en aning litterärt, så skall tirosch i druvklasen indikera en ojäst juice (se också Gen 40:11). I Jes 65:8 så står det definitivt för en kvarleva av Israel som Jahve vill upprätthålla. I LXX så är det hebreiska ordet översatt som oinos, såsom för jajin, uppenbarligen inte en omdömesgill myndig distinktion. I Mishna kom det hebreiska ordet att översättas med juice, must, vin (cf. Esp. Tosef Ned. 10, 3; Jastrow 2:1666) men det kunde användas på ett berusande sätt.[27] Sålunda kan man se att beteckningen vin är en bred definition, mer bred än idag, och det man eftersträvar är det ojästa vinet, en ojäst juice.

Källor:

[1] Dunn 1990, s. 162.

[2] Ordet ”nattvard” var ännu inte uppfunnet.

[3] De andra tre var: apostlarnas undervisning, den inbördes hjälpen och bönerna.

[4] Dunn 1990, s.167f.

[5] Arenius 2007, s. 25-29.

[6] Jeanrond 1998, s. 171.

[7] Konkordieformeln, s. 623.

[8] Vorgrimler 1992, s.157 f. Jfr. även s. 164-165.

[9] Copleston 1991, s.84f.

[10] Ambrosius av Milano 2001, Paragraf 4:19.

[11] Ambrosius av Milano 2001, Paragraf 4:24.

[12] Vorgrimler 1992, s.162f.

[13] Augsburgska bekännelsen, s. 60.

[14] Calvin 1960: bok 4, Paragraf 17:33, s. 1405ff.

[15] Luther 1918, s. 80ff.

[16] Grane 1979, s. 98f.

[17] Konkordieformeln, art 7, s.98f.

[18] Lindroth 1953, s. 329.

[19] Melanchton 1997, Paragraf 8:113-114, s. 207.

[20] Pettersson 2000, s. 70.

[21] Brödet och vinet i Herrens måltid 1988, s. 11.

[22] Brödet och vinet i Herrens måltid 1988, s. 14.

[23] Wihlborg 2007, s. 6.

[24] Brödet och vinet i Herrens måltid 1988, s.15f.

[25] Egnell 1963, s. 1406.

[26] Arvidsson 1987, s. 491.

[27] VanGemeren 1997, s.289f.