29. Dopets teologi

Prästen Bedrup: ”Många som kommer till en präst för att döpa sitt barn har ofta ganska liten kunskap om vad dopet innebär. Man tycker att det är trevligt att fullfölja en familjetradition, några tror att det är en namngivningscermoni – vilket det inte är eller så tycker man det först är lite läskigt att våga tala om den kristna tron och några vet lite mer. Därför kommer här utbildning om dopet”

Historisk överblick, hur hamnade vi här?

Numera säger man att i dopet ger man barnet eller den vuxne som döps, möjligheten att få blidel av en större gemenskap, med Gud och med en församling.

Dopet är ett löfte om befrielse och beskydd. Man tackar Gud för det under som det nyfödda barnet är. Dopet är kravlöst, barnet behöver inget prestera utan är en gåva från Gud. Med dopet tydliggör man också nya roller i relationerna. Roller som föräldrar, farmor, morfar, faddrar osv.

Även vuxna kan döpas. Ofta förknippas dopet med små barn, men människor i alla åldrar kan döpas. De äldre får då en kortare undervisning, ofta i samband med en konfirmation. Det finns ingen åldersgräns för dop. Några vill döpa sina barn så tidigt som möjligt andra vill låta barnen välja själva och väntar ofta till konfirmationen eller tills ett syskon döps.

Om man sedan tidigare är döpt i ett annat kristet samfund så godkänns dopet av Svenska kyrkan. Den som döps blir därmed upptagen i den kyrkliga gemenskapen och det är den vanligaste vägen till medlemskap.

Måste man döpas för att bli medlem i Svenska kyrkan?

Ofta får man frågan från den präst som ska döpa barnet om man vill döpa barnet i den ordinarie söndagsgudstjänsten. Tanken bakom denna fråga är att barnet ska få möjlighet att välkomnas av församlingen. Naturligtvis finns det möjlighet att anordna en egen dopgudstjänst i kyrkan eller på annan vald plats såsom i hemmet eller utomhus.

Historik

Rituell tvagning förekommer i många religiösa traditioner, och på Jesu tid ingick en sorts dop i vatten i de ritualer som användes när någon omvände sig till den judiska tron.

Det kristna dopet har rötterna i det judiska reningsbadet. Föregångare till det kristna dopet var Johannes döparens omvändelsedop, där han döpte människor i vatten som ett tecken på att de vände om från synden och gjorde sig redo för Messias ankomst.

Johannes döparen döpte Jesus, om än motvilligt. Varför Jesus lät döpa sig berodde inte på att han hade några personliga synder, utan för att visa sin samhörighet med dem i Israel som beredde sig för den messianska tidens inträde. Men det var först efter Jesu död och uppståndelse som det blev till en initiationshandling, detta sprunget ur Jesu befallning, som är omnämnt i Matt 28:19, där han befaller apostlarna att de skall göra alla folk till lärjungar och döpa dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Den grekiska texten säger ordagrant ”in till” eller ”in i” namnet.

Genom dopet förs människan in i ett nära förhållande till Gud, så som han uppenbaras helt och fullt i var och en av Treenighetens personer. Den döpte tillhör nu fullständigt den i vars namn han eller hon döpts, man har bytt herre i sitt liv.

Jesus lärjungar kom alltså att förrätta dop, vilket vi nu också skall föra vidare.

Ordet dop kommer från ordet dopp, som syftar till att man doppas i vattnet. Ursprungligen döptes man genom nedsänkning i vatten. Det grekiska ordet för dop är baptisma som betyder neddoppning, fullständig nedsänkning och uppresning. Förutsättning för dopet är att det måste ske i vatten och det måste göras i Treenighetens namn. Genom historien har det utbrutit strider om dopet och hur det skall utföras och hur mycket vatten det skall vara. Man kan helt kort konstatera att dopet kommits att utföras på en mängd sätt.

I Romarbrevet beskriver Paulus dopet som en symbolisk och sakramental död och uppståndelse tillsammans med Kristus.

I fornkyrkan var biskopen den som förrättade dop och den vuxne dopkandidaten fick bekänna sin tro och smörjas med olja och nedsänkas i vatten. Efter hand blev barndop mer vanliga och det var då faddrarna som fick besvara dopfrågorna. Den nuvarande seden att ösa vatten över barnets huvud istället för nedsänkning är relativt ny.

Enligt romersk-katolska, ortodoxa, anglikanska och lutherska samfund är dopet ett uttryck för Guds villkorslösa nåd. Därför är barndop mest vanliga i dessa kyrkor då man anser att det är Gud som handlar utan krav på barnets kunskap och tro.

Dopet är sålunda ett reningsbad (Apg 22:16), men enl. kristen tro anser man inte att vattnet i sig tvättar bort synd, utan att det är ett tecken, och att det pekar på hur Gud tvättar bort den troendes synd med sin nåd. Gud räddar oss inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar, utan för att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar den helige Anden (Titusbrevet 3:5).

Vad är det då som tvättar bort synden?

Enligt de kristna är det bara Kristi kors som har den makten, dvs. att Jesus tog på sig våra synder och dog på korset i vårt ställe, så genom dopet får de kristna del av hans död för vår skull (Rom 6:4 jfr Kol 2:12).

Sålunda pekar dopet på vad Gud gjort för oss, men det pekar också på vilka följder det borde få för vår del – inte bara tro, utan också till ett nytt, annorlunda liv.

I Bibeln och i Nya testamentet så förknippas dopet i Jesu namn med Andens gåva till de troende (Matt 3:11, Apg 2:38). Att döpas till Kristus innebar även att döpas i Anden (Apg 10:44-48). Paulus säger t.o.m. att dopet i vatten innebär att den helige Ande döper de troende att tillhöra Kristi kropp.

Kyrkan är det som är Kristi kropp, vilket då innebär att ett dop in i Kristus är vägen in i kyrkan, därför är dopet den främsta initiationsriten varigenom människor tas upp i Guds församling, så från det att man döps tillhör man gudsfolket. Man kan sålunda säga att dopet i viss mening är de kristnas motsvarighet till omskärelsen, vilket är judendomens initiationsrit). Jesus gjorde alltså sina lärjungar till en del av Guds urgamla folk, till Abrahams andliga avkomma (Gal 3:26-29) och har sålunda samma innebörd av att få del av de andliga privilegier och förpliktelser som följer ett medlemskap i Guds förbundsfolk (Kol 3:11,12).

Om dopet innebär att vi tillhör Abrahams folk i Kristus, så skall vi också komma ihåg att Guds syfte med att skapa ett folk, var att alla folk skulle bli välsignade i dopet (Första Mosebok 12:1-3). Dopet är alltså en integrerad del av den mission som får kyrkan att växa och sprida sig bland alla folk. Detta innebär då för den enskilde att han eller hon tar på sig ansvaret för sin del av kyrkans uppdrag att bli till välsignelse för alla folk.

Utbildning

Dopet är avsett att följas av undervisning i den kristna läran, då Jesus uppmanar att man skall lära ”dem att följa alla de bud jag har gett er” (Matt 28:29), dvs. en uppmaning till lärjungarna, dvs. de som blivit döpta.

Efter hand kom man i kyrkan att kräva att de som ville bli döpta, först skulle undervisas i den kristna tron, så att de verkligen förstod vad det innebar att vara Kristi lärjunge. Faran var att dopet kan uppfattas som en belöning eller ett pris. På nytestamentlig tid verkar dock bruket ha varit det motsatta, de som vill omvända sig döptes så fort som möjligt efter att de bekänt sina synder och trodde på Kristus (Apg 2:41, 8:12, 36-38, 9:18, 10:47, 48:, 16:14, 15, 31-33).

Några historiska hållpunkter när det gäller dopet?

I den tidiga kyrkan var främst Jesu eget dop förebild och mönster för det kristna dopet och här belystes särskilt Anden och dess roll.

På 300-400-talet försvagades ovan samband, utan man kom att betona Romarbrevet kap. 6 mer. Sålunda avtog Ande betoningen och man kom mer att betona reningen, från synden – döden och bakgrunden är bl.a. montanismen (en karismatisk rörelse som betonade de andliga gåvorna och väntade en ny pingst).

Nu kom också barndopet att bli det normerande och det från ca 500-talet. Katakumenatet blir försvagat och upphör också till slut. Man kom att anse att det är dopet som frälser, inte direkt gemenskapen med Kristus och är det som renar från synd och man kom att anse själva utförandet av sakramentshandlingen är det som är avgörande och nödvändigt, enl. ex opero operato.
Reformationen: Luther sökte lösa frågan om relationen mellan dop och tro genom att säga att barnen tror i den betydelsen att de inte avvisar Guds nåd, så dophandlingen var enl. Luther ett ”tecken” ett signum, för tron. Centralt i hans tanke var att dopet inleder en process, ett händelseförlopp, att dagligen dö från synden och stå upp till ett nytt liv.

Under 1500-talet var det neddoppning som var det normala, men i slutet av detta århundrade kom begjutning bli vanligare.

Under 1700-talet kom dop att också äga rum i hemmen som var vanligt fram till 1900-talet.

I slutet av 1800-talet kom också konfirmationen att komplettera synen att vara vägen in i kyrkan, vilket urvattnade dopets innebörd. Dopet kom mer att betyda att den kom att öppna upp för nattvardsgemenskapen.

År 1927 – Faith and Order rörelsen kom att i Lausanne söka att för alla kyrkor skulle se dopet som det kristna livets början. Man kom fram till att, en och samma Ande verkar i dopet och inlemmar alla i samma kropp, kyrkan. Sakramentet kom då att betraktas som ett medel för Guds nåd till den enskilda människan. Ordet initiation började användas om dopet, en väg in i ett liv i kyrkan.

År 1963 efter Kyrkornas världsråds möte i Montreal och den s.k. Limaliturgin fastslog att den ekumeniskt skulle innebära att gudstjänsten och också därmed dopet, skulle vara Jesus fortsatta tjänst för församlingen.

År 1967 inom Faith and Order togs ett steg och då påbörjades där en strävan efter ett sammanhållande av dop, konfirmation och eukaristi, som en helhet i initiationens sammanhängande process (parallellt ägde Andra Vatikankonciliet rum där vuxenkatakumenatet började växa fram). Här kom det att talas om att alla kyrkor borde finna ett uttryck för att den döpte också mottar den helig Anden, samt att församlingen ges tillfälle till dopaktualisering.

År 1968 Handbok bär många spår av Faith and Orders rekommendationer i Limadokumentet: ex. att den helige Anden ges som gåva till den som döps ((Apg 2:38) med handpåläggning och bön direkt efter dopet i vatten. Likaså att den döpte förklaras upptagen i Kristi kyrka. I Svenska Kyrkan är idag också dopet mer tydligt att betrakta som en invigning till ett liv i Kristi efterföljd och inte endast som ett sakrament för Guds nåd.

År 1979 kom barn att kommunicera i familjens sammanhang och därmed fick dopet återigen sin prägel att vara initiationssakrament.

År 1986 drogs föräldrarna in i dopet och förberedelsen och i barnets fortsatta vandring och så infogades dopet i söndagens gudstjänst.

År 1996 kom dopet att framstå som en initiationssakrament då det kom att knytas till tillhörigheten i Svenska Kyrkan (och inte som tidigare att tillhörigheten kom att knytas till föräldrarnas medlemskap)

Barndop eller troendedop?

NT säger ingenting om att barn skall döpas, å andra sidan säger förbjuder den inte heller det.

De kyrkor som döper barn stödjer sig på berättelsen om hur hela hushåll döps på en gång, sålunda förmodligen även barnen (Apg 16:15, 33; Första Kor 1:16). Paulus jfr. dopet med omskärelsen, som då innebar barn (Kol 2:11, 12).

Dopet av barn har mer allmänt praktiserats i kyrkan sedan 300-talet, och man har följt upp dopet med konfirmation (befästande) senare i livet. Både Luther och Calvin menade att barndop var ett sant bibliskt bruk. Augustinus menade att alla var i stort behov av frälsning, sålunda både småbarn och vuxna.

I GT sägs det att alla gossebarn som föds i Israel skall få ett yttre tecken på att de tillhör Guds folk, dvs. omskärelsen, så blir dopet de kristnas yttre tecken.

Baptister däremot menar att bara människor som visar tecken på att hon tagit emot nåden, ha omvänt sig eller kommit till tro, skall döpas sig, s.k. troendedop, sålunda avfärdar de barndop. De menar att barndopet uppmuntrar till att man blir kristen genom en ceremoni, vilket då försvagar sambandet mellan dopet och livet som Kristi lärjunge, även dopets förhållande till tron brukar diskuteras, och vilken innebörd man lägger i ”att tro”.

Dopet är inte bara en början på en ny gemenskap, utan innebär också ett nytt sätt att leva.

Paulus dryftar om vad dopet borde betyda för vårt sätt att leva: att den döpte skall vara död för synden och leva för Gud och hans rättfärdighet (Rom kap 6). Att man får Guds nåd i dopet är inte en ursäkt för att fortsätta synda, tvärtom.

Nåden innebär att man skänker sitt liv åt Gud genom helgelse (se ex. Kol 2:12 – 4:6. Ef 4:5 och dess introduktion till praktisk undervisning)

Källförteckning i huvudsak:

Ellverson, Karl-Gunnar, Handbok i liturgik, Verbum Förlag: Stockholm, 2003
McGrath, Alister, Kristen tro, Libris Förlag: Örebro, 2007
2009-02-20: http://www.dopguiden.se/dopgudstjansten/historik.html

Create a website or blog at WordPress.com

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: