I en ofantligt vacker kyrka i ett samhälle utanför Uppsala hölls det gudstjänst imorse.
Där var undertecknad, två kyrkvärdar, en organist, den unga prästen samt i kyrkbänkarna en ung präst samt en pensionerad. Tror det inte var några fler, sålunda inga från samhället, bara s.k. kyrkfolk. Anställda av kyrkan på olika sätt. Har gudstjänsten blivit en inomkyrklig företeelse för ofta?
Predikan handlade om barnen och ramaskriet som steg upp. Lika aktuell som för 2.500 år sedan är den tyvärr idag. Tänker på de döda idag i Gaza och alla oroligheter i samma område av världen som Jeremia behandlade i Gamla testamentet och som lästes idag.
Varför var det inga fler besökare i kyrkan denna dag, var en tanke hos mig under den timslånga promenad jag tog efteråt. Är det avståndet? Man har svårt att bli berörd av det som man inte ser eller har en direkt anknytning till. Missade prästen att tala om det nära, alla de barn som har det svårt här hemma i vårt land, i hans pastorat. Är det ett försvar att tala om det som man inte direkt kan påverka? Om man på allvar vågar se hur vi har det runt omkring oss istället eller också, så tvingar det en till att agera, men hålls fokuset långt bort räcker det med välformulerade ord.
Jag som är ett ”glömt barn”, från ett hem där ramaskriet ofta steg upp förtvivlat och ohört skulle behövt bli sedd som barn. Inte blivit betraktad på avstånd. Man bjöd på kaffe och gemenskap efter gudstjänsten och nattvarden. Men som ”vuxet barn” och beroendepersonlighet blev jag inte inbjuden till nattvarden, eftersom det är omöjligt för mig att dricka alkohol utan konsekvenser, utan fick återigen snällt sitta kvar i mitt instängda område i min kyrkbänk, symboliskt utestängdoch fick därifrån på avstånd betrakta alla de andra prästerna dela nattvardsgemenskapen.
Återigen svepte ensamhetens vind genom mig och fyllde hela mig med utanförskap, en så bekant känsla ändå från barndomen. Vid ståkaffet sade jag att det kunde vara bra att bjuda in ett ”glömt barn” som mig, om än vuxet, med druvjuice i nattvarden. Möttes av en kompakt tystnad av prästerna och diskussionen efteråt flyttades mot kyrkliga organistioner. Jag tog farväl och steg ur kyrkan, ut i det fria, det var kallt och friskt i Guds natur, men inte en kyla som inne i kyrkan, för en som mig med min bakgrund.
Man anser att det är viktigt att man gör en omvärldsanalys i dagens kyrkor. Är det inte en behovsanalys som behövs. Om man vågar närma sig det brustna hos sig själv, kommer man nog att beröra andra, såsom Jesus berör där på korset genom sin befriande svaghet. Med blod som syns, inte genom ord, om det där långt borta och som inte syns och märks härifrån.
Mikael Bedrup 
Hej Mikael!
Utan att förta något av det du skriver (det kan självklart komma fler än vad det gör!) så tror jag att många fler stannar hemma just idag för man har varit på gudstjänster under julen. Så det är lite av en efter-söndag idag, så att säga.
I Vaksala var vi 38 personer, vilket var fler än vad jag förväntat mig den här dagen, men betydligt färre än de ~230 personerna som kom på midnattsmässan.
Allt gott!
Hej David!
Antalet gudstjänstdeltagare varierar efter dag och plats, dock har antalet minskat med 1,6 miljoner deltagare sedan år 2005. En ansenlig nedgång.
I alla andra verksamheter hade man varit oroad, medan jag i kyrkans värld hör alltför många röster som försvarar och förklarar, då man i högre grad istället borde tala högt och allvarligt om vad som kan vara orsakerna bakom denna minskning.
Det var inte i första hand antalet jag berörde David, det var avståndet jag försökte beröra, bristen på mod att våga se och vara med i det svåra i vår tid – här i Sverige, på den plats där var och en bor, kanske främst bör vi söka den brustenhet vi själva försöker dölja bakom duktighet och bortförklaringar.
Vilka är svaga idag? Hur talar vi det svåra? Hör vi några ramaskri? Eller är det bara försiktiga viskningar? Under jul har folk dödats, våldtagits och mobbats, detta i vårt land – var är diskussionerna om dessa människor i våra församlingar?
Det vi inte vågar tala om – finns inte. Eller?…