En dag i taget….

”Denna dag, ett liv…”

Det var väl så Melker sade insiktsfullt i Saltkråkan på 1960-talet. Att försöka ta sig igenom dagen, är svårt för många. Det finns olika dagar för oss. När man har det svårt kan det handla om att ta beslut att orka en timme till, och en timme till. Så finns det dagar, där solen värmer ett glatt hjärta och allt känns som om livet leker och alla möjligheter är greppbara.

Det har snart gått ett år sedan min vän Hasse Forsberg avled, nämligen den 12:e december. Ett år av stor sorg och saknad. Tänker på honom flera gånger varje dag. Och alla härliga mc-turer vi fick göra tillsammans. Och alla diskussioner och skratt vi hade. Glömmer heller inte de svåra mötena och frågorna när han fick sin sjukdom bekräftad. Han var nog också nere att ta en timme i taget på slutet.

Hasse hade en smittande livsglädje. Varför fick han inte leva längre, vi hade så många oåkta turer kvar, tänker jag ofta. Och nu har jag möjlighet att hinna åka och så har jag ingen att åka med. Ibland tror man att allt skall vara för evigt, så även livet hos oss.

Livet är en resa som innefattar både glädje och djupaste sorg bland annat. Tänker på alla som gått före. Bär på tacksamhet, trots allt.

Idag skall jag äta middag, sova i ett hus, inte hotas av någon med k-pist och  jag får rent vatten, är nykter – ingen självklarhet för många. Hjärtat fylls då av ett lugn när jag faktiskt inser, att allt är i sin ordning. Allt ligger inte i mina händer. Allt är en gåva och av nåd.

Peace Brother and Sisters!