Tiden går så fort.
…Så säger man efteråt. Givetvis känns det inte så när man har en lång resa framför sig. När jag började mina studier år 2004 efter första introduktionsmötet, kändes resan både svår och lång, men nu närmar sig snart, dvs. om ca. 7 månader, min prästvigning i Uppsala Domkyrka 20090614, kl.1100.
Idag var det genomgång i mitt stift, Uppsala Stift, med de prästkandidater jag skall vigas med. Hur skall jag klara denna stora uppgift, där man bör kunna en hel del, kan jag tänka.
Har ju inte en lång kyrklig bakgrund, å andra sidan har jag andra erfarenheter som många inte har. I prästlöftena står det bl.a. att man skall predika Ordet rent och klart, titeln för en präst är ju – Verbi Divini Minister – det gudomliga Ordets tjänare, vilket också innebär att leva som en Kristi tjänare bl.a.
Löftena är livslånga såsom den absoluta tystnadsplikten och man blir ju präst resten av sitt liv och är det dygnet runt. För mig innebär det att yrket, som jag ser är mer av ett kall, det krävs ju både en inre kallelse – dvs. att man själv känner att man vill bli det och att man uppfattar att Gud kallar en samt ett yttre kall – att kyrkan kallar och anser att man klarar uppdraget. De bägge kallelserna är viktiga i tider om ens egen tro svajar, så är man inte beroende av ens egna känslor, kallelsen är större än så, vilket är tryggt att lita på.
Snart skall vi beställa prästkläderna. Vårt stift subventionerar kaftanen, dvs. prästrocken, den långa svarta rocken man kan ha vid festliga tillfällen och vid begravningar. Denna rock är dyr, ca. 10.000:- kostar den och kan måttsys. Så det gäller att inte vara antingen för smal eller tjock. Vikten kan ju som bekant variera… Hoppas dock inte någon kommer använda sig av devisen: ”våran prost är rund som en ost” – i framtiden om mig…
Vem kunde för snart sex år sedan ana att jag skulle våga börja plugga på Universitet och sedan dessutom till präst. För mig var det nog otänkbart, men som bekant är inget omöjligt för Gud, vilket jag nu verkligen vet, för på inget annat sätt kan jag förklara att jag klarade av mina studier och min teol.kand.
Många har jag att tacka som hjälpt mig, förutom Gud. För att nämna några: Biskop Ragnar Persenius, Stefan Nilsson – kyrkoherde i Ockelbo, Christina Schenning – lärare på grundkursen och numera vän, min fru och dotter – givetvis, mina föräldrar, alla mina lärare på Johannelunds teologiska högskola och mina studiekamrater samt självklart alla mina vänner inom 12-stegs gemenskapen – vilka litar på Gud och med sina 12 steg har befriat många brustna själar.
Vägen hit har varit lång och ibland krokig. Men som bekant det är inte målet som är det viktiga, utan resan. Alltså handlar livet en hel del om att leva full ut i nuet, det som populärt kallas mindfullness, men blicken bör alltid vara fäst framåt också.
Som Dan Andesson skaldade: ”Det finns Något bortom bergen…”. Tänk vad roligt om min pappa fått varit med den 14:e juni, kom jag plötsligt att tänka på. Men jag har mitt löfte till honom och på något för mig oklart sätt anar han nog från sin horsiont. Evigheten. Bibelns löften talar ju om vår uppståndelse. Så befriande – alla behöver förnyelse från det gamla, så även jag. Märkligt, allt är ytterst märkligt och ändå precist i varje detalj. Nu anar jag allt dunkelt, såsom i en spegel.
Livet är en resa, om än alldeles förunderlig.
Mikael Bedrup 
Hej Mikael;
Vackra ord och tankar. Jag själv törs nästan inte tänka på att Gud kallar mig till präst: ”Skulle välan jag ovärdiga människa…”. Men så är det och efter ett par uppskjutningar av studierna, tar jag så steget (THS i Bromma). Många i min närhet är väldigt förtjusta och har utan min vetskap länge gått och tänkt att ‘det skulle passa dig’ föträffligt. Men det är bara ett ‘problem’. Alla mina ekonomiska resurser är uttömda…min präst säger att jag inte ska oroa mig så då gör jag ej det men otålig som människan är så är jag det ibland. Vad Gud har i beredskap åt mig vet jag icke bara att min önskan att leva i Hans tempel dag efter dag skänker tröst och glädje. Lycka till, Miakel!
Hej Lena! Vi alla över i det allmänliga prästadömmet, dock är vissa avskiljda för ordningens skull, bl.a. för sakramenten. Det stora är att vi alla är Guds barn. Att få den inre samt att kunna leva genom den yttre kallelelsen från kyrkan – när man själv tvivlar, så kan man luta sig tillbaks i tillit att andra sett saker man själv inte tror sig kunna leva upp till är tryggt.
Ju mer man söker sanningen i Bibeln och i sig själv ju större syndare är man, inser man, se på Moder Teresa etc. Allt är bara n¨åd, skaplens, våra liv och våra relationer.
Ingen har dött av hunger i Sverige, så lita på Gud så kommer dina studier klaras av. Att det sedan blir tufft är en annan sak. Gud har ju gett oss armar och ben så vi kan göra nytta för Honom. Munkarna levde genom människors försorg. Så visst skall du klara det. Det är jag klart övertygad om. Lita på Jesu löften!!!!
Önskar dig all välgång, fokusera nu så låt Jesus ta hand om resten.
Din vän i Jesus.
Mikael.
Hej Mikael; så fina kloka ord…tack så mycket 🙂 Idag blev oxå en alldeles särskild dag. Jag tackade och gav ett helhjärtat svar på Guds kallelse. All den omsorg och alla de tillfällen Han har visat sin vilja och nåd, är mer än jag förtjänar så det blir ‘två’ vigningar; idag då jag gav mig helt åt Gud och tackade för Hans kallelse och den som ligger i framtiden. Tack så mycket för din hälsning och jag lovar att låta Jesus vår Herre ordna det resterande.
Din syster i Kristus, Lena…
Det verkligen roligt att f¨ditt svar. Guds frid kan vi alla vila i och Hans löften. MVH. Mikael
Tack, snälla Mikael 🙂 Guds Frid….