Tillåten ondska…

Såg igår hela filmen.

Första versionen av ”Apocalypse now” släpptes efter mycket om och men år 1979. År 2001 kom den långa versionen, med tillägget ”redux”, på över 3 timmar. En ung Martin Sheen är på jakt efter en deserterad Överste Kurtz, spelad av den magnifike och legendariske Marlon Brando, som utspelar sig under en färd på Mekongfloden genom krigets ibland utåt sett vackra vansinne. Vietnamkrigets meningslöshet visas upp i en av världens mest omtalade filmer av Francis Ford Coppola, scenerierna är otroligt magnifika, även när det skildrar krigets ofattbara grymhet eller kamratskap i dess yttersta utsatthet.

Varför tillåter människan ondska, undrar jag ofta över.

Som teolog kan jag ibland få frågan av någon som fortfarande verkar tro att Gud kan verka in i vår tid (medan väldigt många till stora delar hellre verkar sätta sin tillit till en  ”allomfattande” vetenskapstörstande sanningsverklighet som för stunden har de rätta svaren – tills nästa tes verkar fungera. Gud och vetenskap kan väl istället komplettera varandra på ett utmärkt sätt, tänker jag), ”varför tillåter Gud ondska?” Detta kallas för teodicéproblemet och det finns nog inget riktigt svar på detta, i vart fall tänker jag här inte gå in på de olika svaren som kan finnas, utan jag stannar istället vid tanken – varför tillåter du och jag ondska?

Inte jag, kanske du tänker. Jo, vi är alla ansvariga för varandras väl och ve, allt enligt den ”gyllene regeln” som nog de flesta med hyfsad barndom kan identifiera sig med. Filmen ”Apocalypse now redux” visar på vår mänskliga ondska som vi tillåtit blomma ut.

Krigshärdar finns det jämt överallt. Peter Englunds nya bok ”Stridens skönhet och sorg” skildrar det första världskrigets vansinne ur den enskilde människans perspektiv (se Peters korta video om boken här...).

I vårt land lider vi av frihet från krig, kan man tycka, vilket kan medföra att vi tar vår demokrati för given, liksom att vår empati för den Andre i väldigt många stycken kan tyckas obefintlig. Allt är ombonat och tryggt – åtminstone på ytan. Vi har förskjutit eller delegerat bort skulden och lagt den på de opersonliga myndigheterna och på så sätt behöver vi själva inte medverka eller känna skuld, utan kan på avstånd betrakta, utan att smutsas ner eller behöva bli delaktiga. Så bekvämt. Tills vi själva råkar ut för något…

Idag är det en artikel om hemlösa i UNT. Ingen vill ta på sig ansvaret, utan förväntar sig att Andra skall ingripa eller så tar man inte på sig verklighetsglasögonen för att man vill slippa besvär.

Vad menas då med apolakyps?

”Apokalyps betyder ordagrant uppenbarelse, från grekiskans αποκάλυψη (apokalypsis) vars grundbetydelse är ”avtäckelse” eller ”avslöjande” av apo ‘bort’ och kalyptein ‘dölja’. Med apokalyps avses en uppenbarelse ofta om historiens slut eller världens undergång. Johannes uppenbarelse, eller Uppenbarelseboken i Bibeln, är ett exempel på en apokalyps. Denna beskriver Jesu återkomst under en våldsam förödelse av jorden och är den sista boken i Nya Testamentet.

Apokalyptik kallas den gren av den senare judiska litteraturen, som i underbara syner och symboliska bilder söker skildra det kommande Guds– och Messiasriket såsom en uppfyllelse av alla löften och profetior.” (Källa: www.wikipeida.org)