Varför är så många fega?

Varför är så många rädda att säga vad de tycker i Sverige?

Har flera gånger mött människors berättelser där de blivit utsatta på olika sätt, och där de sedan som offer i olika grader, inte fått hjälp eller stöd av bl.a. myndighetspersoner.

mikaelbedrup191x4

Tvärtom, förövarna, har fått vård och hjälp, medan offren lämnats vind för våg. Då de sistnämnda trodde att när det bl.a. kommit till rättegång och därmed vägens slut på deras lidande, så visade det sig istället att detta bara var början på deras resa. Varför sviker vi dessa offer?

Framförallt tänker jag på fall när det förekommit kvinnovåld och våldtäkter. Här har många gånger de patriarkala nätverken försökt förminskat kvinnornas upplevelser. De historier jag hört skulle få många att tappa hakan, men dessvärre är jag inte förvånad…

Igår var det ett tv-program om munkar i ett svenskt kloster, ”Tre bröder”. En av dem sade ungefär så här: ”man har krympt människorna idag, så att de inte tror att de kan agera, så att de därigenom ofta blir offer helt onödigt”. Efter tsunamin sade en vis psykolog i tv-soffan att vi människor faktiskt är skapta att klara av kriser. Visst, finns det sorg och svåra lidanden, men ta inte bort människors kraft och deras tro och hopp på att de kan klara av svåra situationer (detta oftast med en högre makts hjälp vilket många då tycks vädja till). Tänker på Jesus inte förminskar oss när han säger: ”Stig upp…”. Det är inte först och främst han som lyfter oss när vi fortfarande har lite egen kraft kvar (sedan kan han bära oss när vi inte längre själv kan eller orkar).

Jag har i många olika delar av samhället just mött rädslan av att våga säga vad man tycker, eftersom man då tror sig råka illa ut. Och det är just här problemet finns, att vi alla krymper oss själva, att vi blir rädda för att ärligt stå upp för de svaga, att vi hellre krymper oss själva, så att man går hem från sina jobb kl. 1700 när någon behöver hjälp och så tror man därigenom sig vara skyddad i sin egen bubbla. Allt för minsta motståndets lag och på så vi får man inte möta hela livets olika skeenden. Vi sviker inte bara andra, utan också oss själva då. Har du tänkt på det? Du kan också hamna i dessa situationer..

Säger man inget, så verkar man ibland naivt tro att problemet försvinner. Låt oss istället våga stå upp och säga vad vi tycker. Självklart behöver vi inte dela andras åsikter, men vi måste slåss för att alla skall få tycka och våga säga vad de anser, för det är ju endast då vi kan förändra, förbättra och därigenom skapa strukturer och organistioner/ett samhälle som kan hjälpa de flesta.

Vad är det värsta som kan hända idag om man säger vad man tycker? Man kan bli utfryst, vilket jag vet. Kommer vi att såsom de första kristna att bli uppspikade upp och ned på kors. Troligen inte. Så det värsta vi kan råka ut för är att bli utestängda, men det blir lättare om vi alla försöker bryta de strukturer där tystnaden kan trycka ner människor tills de inte tror sig ha ett värde. Jag möter ibland sådana sammanhang, så jag vet att det finns tystnad som dödar, om än långsamt.

”En röst som ropar i öknen…”, skriver profeten Jesaja om. Våga göra din röst hörd, det är ju därför du fått den. Och vi behöver ju varandra för att orka våga leva och för att kunna dela glädje. För kärleken är inte passiv, den finns bara där det finns givande.

Ge din röst åt de utsatta….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en webbplats eller blogg på WordPress.com

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: