Tänker på kidsen.
När jag var ung fanns det ungdomsgårdar, men under slutet av 1970-talet började man nermontera dessa mötesplatser genom att de inte fick resurser och pengar. Vart skulle nu de unga ta vägen? Många flyttade in på ungdomsdiscona som då fanns.
Själv jobbade jag under slutet av 1970-talet som discjockey på anrika Domino och Lorry i Stockholm (bilden är från då jag var 20 år). De ungdomsgårdar där jag tidigare var dj, hade ju plötsligen inte råd att anlita ens de billiga dj´s. Därför fick dessa megatempel istället utgöra unga träffpunkter på helgerna. Här fanns det givetvis också problem: tinner och mellanölsdrickande, men då utanför entréerna.
Så lades även de ner, de kunde inte konkurrera utan alkoholintäkter och artisterna som spelade ex. på Domino blev för dyra (tack Ema-Telstar..). Här började Magnus Uggla, Strix Q m.fl. att grundlägga sina karriärer och här vann Europe, Aftonbladets rockbjörnstävling. Ungdomar har idag ofta ingen hemvist på sin lediga tid, dvs. om man inte är med i ex. ett idrottslag. Många blir kvar framför sina datorer eller ”chillar” ute på stan.
Här skulle kyrkan som har många uppvärmda lokaler som inte utnyttjas i veckorna och på kvällar kunna bli träffpunkter, drogfria, där man kan hänga, bli sedda och framförallt lyssnade till. Konfirmandtalen sjunker. Är det så att man inte längre vill förändra sättet att mötas? Istället för att undervisa och komma med färdiga svar, kanske det är så att man måste lyssna in frågorna först i större omfattning och som många bär på eller gömmer. Allt fler unga skär sig, det finns 385 000 glömda barn – så marknaden är stor att möta många såsom Jesus gjorde och som har det tufft med krav eller likgiltighet bl.a. Ibland tycks man hellre vilja frälsa de redan frälsta och dessutom finns det för få som brinner för ”kidsen”. Läs spännande artikel om detta här…
Men det finns givetvis de som går mot strömmen. Man måste finnas där ungdomarna är, inte vänta sig att de skall komma till en och man man måste ha öppet på kvällar och helger om man vill nå ungdomarna. För att förändra måste man ju som bekant skapa tillit och detta får man endast genom djupare relationer och att nätverka med andra organisationer på sin ort samt så msåte man ta bort revirtänkandet inom sin regionala verksamhet. Inspireras av bra artikel här…
Imorgon skall jag återigen in på Fryshuset, den i Sverige världskända mötesplatsen, som den legendariske Anders Carlberg med sina underbart brinnande med- och motarbetare byggt upp. Gruppen jag är med i, som arbetar för att belysa barn från dysfunktionella miljöer heter Chaplin.
”Gud, inspirera fler församlingar, ge dem mod och makt att på djupet våga möta och skapa attraktiva mötesplaster där man först lyssnar till deras berättelser och sedan inspirerar dem med den Stora berättelsen”.
Barnen är värda det, vi alla bör investera i deras och då även vår egen framtid. Alltför många lever i riskmiljöer. ”Låt barnen komma till mig…”: borde vara ledordet för alla hyfsat vuxna. Jag lovar, det finns alltför många unga som ikväll ligger i sin sängar och ber om att bli sedda, som vill bli bekräftade, vill bli lyssnade på, som vill bli kramade och som faktisk vill bli kärleksfullt korrigerade, eftersom de växt upp i gränslösa familjer. Modeordet inom psykiatrin är ”anknytnings-teorier”. De verktyg, bra eller dåliga, de fick som barn använder de hela livet.
Låt oss ”knyta an” varandra. Om fler bär svårigheter blir det lättare att bära. Enkelt, men tycks vara så svårt.
Är det modet som saknas… eller är man likgiltig?
Mikael Bedrup 
Ja jösses! Det är som om världen inte gör något annat än skrotar de unga. Vi de kristna får se upp så att vi inte gör samma sak – med lagisk/auktoritär undervisning mm. Det finns så många ”livsstilar” att välja på där ute på själarnas marknad, då är det otroligt viktigt att visa på den livsstil som håller.
2 Tim 2:1/ Björn