Varför vill inte kyrkan på allvar inkludera nyktra alkisar i nattvarden?

Olika bottnar.

Turné. Var i min gamla hemstad Stockhom igår. City förändras hela tiden, framförallt utbudet av affärer.

Började med ett studiebesök i St:a Clara kyrka på förmiddagen i fredags. Kyrkan är känd för att vara en mötesplats där många brustna själar får stöd och blir seddda. Man når många på ”plattan” och har ett bra diakonalt arbete, sägs det. Träffade på den unga prästen som jag träffat på förut under min prästutbildning i Uppsala.

”Vad gör du här?” .”Jo, jag åkte hit från Uppsala då jag var nyfiken på er kyrka och er verksamhet?”. ”Ok, men jag har så mycket att göra”, svarade han. ”Kan du visa runt eller berätta om er församling senare?”, vilket bör vara viktigt i min kommande gärning tyckte jag. Det var bara några besökare i kyrkan, vilka satt i de avgränsande bänkarna. Man sökte förmodligen sinnesro från bruset utanför. Så ilade prästen iväg, utan att svara mig. Jag bara gapade, hade åkt över 20 mil, var nyfiken och så försvann kyrkans kommunikatör iväg… Undrar om man ofta möter folk så här, tänkte jag häpet. Man skulle ha en konsert på kvällen med ett band från London och Holy Brompton Church. ”Det blir en bra konsert kl. 2000”, hade prästen sagt innan han stressade iväg från mig. ”Kommer du hit då?”. Undrar om han hade lyssnat på mig eftersom jag sade att jag bara var där över dagen. Deras konserten skulle vara 9 timmar senare…

mikaelbedrup191x5

När jag sedan satt på ett fik en bra bit från kyrkan kom prästen gående. Nu verkade han vara ledig, bara en kort stund efter vårt möte. Vore bra om han hade sagt att han senare kunde visa på sin kyrka. Med ett sådant bemötande han erbjöd, var jag inte vidare intresserad av St:a Clara igår.

Har den senaste tiden träffat på andra personer från förr. De har heller inte haft tid när vi mötts. Så kan det ju vara, att man inte hinner. Men det kan allmänt upplevas att det finns en fara att vi inte hinner eller vågar prioritera spontana möten, att vi inte har planerat in nog med tid för dessa ofta levande träffar, vilka kan berika vardagen och sticka ut från vår egen kontroll.

Steg kort därefter in i en annan kyrkas lokaler en kort bit därifrån. Här hade en självhjälpsgrupp hyrt en lokal av kyrkan för sitt lunchmöte. F.d. aktiva beroendepersonligheter delade sina erfarenheter från sina upplevda bottnar. Vi berättade för varandra hur livet tog en ny väg från helvetet, mot att nu försöka våga vara i direktsändning hela tiden. Tillsammans bär vi våra bördor. De flesta konstaterade torrt att de som inte bär på sjukdomen, ofatst inte förstår den eller vill förstå.

”Hemma”, tänkte jag. ”Här bland dessa, är min kyrka”. Inte i de kyrkor, där man inte på allvar ser mig och mina nya kamraters tillfrisknande erfarenheter och inte inkluderar oss fullt ut i nattvarden, där man i alltför många, faktiskt de flesta kyrkor, inte heller inkluderar oss fullt ut i deras verksamheter och gemenskap,  utan i nattvarden låter oss lägga handen på axeln vid utdelandet av kalken så att vi inför alla, även oss själva, visar på vårt utanförskap. Vi kan inte dricka alkoholfritt nattvardsvin, då det inte är tillräckligt säkert. Förstå!

Gemenskap eller gemen skap, har någon frågat mig?

Kan beroende fortfarande vara ett folkbildningsproblem? Är man egentligen intresserad av att inkludera oss fullt ut, även i nattvarden? Det är möjligt om man vill, vilket jag har visat i min uppsats. Undrar om präster vet hur det känns att växa upp i en alkoholbrukande familj, undrar om de vet hur det känns att tvångsmässigt dricka sig bortom all sans och förnuft mot sin vilja, undrar om de vet hur det känns att inte minnas vad man gjorde dagen innan, undrar om de vet hur det känns när ens partner ljuger och ställer till ett helvete för en hel familj och deras omgivning, undrar om det vet hur barnen har det i sina magar när de ligger i sina sängar och hör bråken?

Ibland undrar jag efter över sex års kamp, där jag mött så många präster som inte på allvar velat lyssna på mina erfarenheter och som handlingskraftigt skulle kunnat ingripa och erbjuda druvjuice i nattvarden, om jag istället bara skall vara tyst och rätta in mig i ledet? Har haft mailväxlingar med olika präster och kyrkoherdar och som inte svarar när jag bara undrar om jag kan få delta med drujuice i deras församlingar. För mig, märkligt! Man behöver inte dela mina åsikter, men de bör lyssna, det tillhör uppfostran och SVARA. Vill man inte se alkoholproblemet som faktiskt ingriper halva svenska folket.

Imorgon är det söndag, undrar vart jag då skall åka för att känna att Guds församling ser mig och låter mig smaka på kalken och brödet, blodet och kroppen, och som i riten bör möjliggjöra att jag känner mig sedd och som kan visa att jag är och blir befriad från allt elände som alkohol skapat i mitt liv och så att jag känner att jag är älskad i min brustenhet. Får förmodligen åka till Stockholm då det knappt finns några kyrkor i Uppsala som vågar inkludera oss. Tänker nog inte åka till St:a Clara. Men man skall ju ge alla 7 x 77 chanser, så vi får se…

Förresten är jag med i Dagens Nyheter, DN, imorgon söndag. Berör nattvarden där. Jag vill göra skillnad i min kristna kallelse, så länge jag orkar och modet är med mig. Och Ni…. Är Ni med?… Har jag fel?

Snälla, hjälp oss glömda barn, medberoende och aktiva samt tillfrisknande beroendepersonligheter. Inkludera oss!!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Create a website or blog at WordPress.com

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: