TACK, så himla mycket och alla.
Som Du förstått så gillar jag inte uppvaktningar. Om jag skall vara med eller synas, så är det där jag kan bidra till något, annars har jag inget behov att synas, utan kan istället t.ex. se ”Hem till gården” istället eller fundera på livets olika vägar, i det tysta här på landet.
Nu kom det ENORMT mycket blommor till mig. Hela huset är överfullt av prakt och fägring och det doftar underbart. Tänk vad blommor från skapelsen kan göra ett hem mysigt och färgglatt. Många sms och telefonsamtal ägde rum. Hann inte med alla. Fick min favorit rätt denna dag, fläskpannkaka med rårörda lingon.Vill TACKA ER ALLA!!!!
Praxisterminen har börjat (bilden bredvid är från år 2004). En termin kvar av en lång vandring på över fem år och med många, många lästa böcker. Ändå känns det som tiden gått snabbt. Och så kan jag uppleva att jag inte kan någonting, men när diskussionerna kommer igång märker nog vi alla prästkandidater i klassen, att vi nu har lite bättre pejl på läget än år 1 i utbildningen.
Men detta är bara början… Vi skall få lära oss att rätt färvalta sakramenten denna termin, dvs. dop, begravning, vigsel och att leda hela gudstjänster. Är lite orolig. Och så är det en massa böcker som återigen skall plöjas och recenseras, dessutom en del andakter och seminarier som skall ledas av oss enskilt. När jag ser schemat undrar jag hur detta skall hinnas. Men som vanligt, genom diciplin, med en sak i taget, bör det fungera. Andra har ju klarat denna kommande termin.
Tänk. Är det inte märkligt. Åtminstone jag är förvånad. Jag skall bli präst. Det börjar gå upp så sakteliga för mig på allvar. Är jag värdig? För mig är detta en oerhört stor uppgift. Vänder blicken och tanken uppåt, inte jag, utan Gud i mig, som Dag Hammarskjöld skriver i ”Vägmärken”.
Fortsätter min vandring, ett steg i taget. ”En stund på jorden”, som Cornelis sjöng nyss.
Kurrande i magen.
Mikael Bedrup 
Kommentera