Skrev för två inlägg sedan, att jag överväger att sluta blogga…
Fick då en hel del mail privat, samt även en öppen kommentar gällande det inlägget (som verkligen behövdes just nu). Tack för mod och Kraft!
Just nu läser jag Biskop Aurelius bok, ”Hjärtpunkten”. Han tar upp många intressanta tankar från Luther, exempelvis det jag också menat, men som lätt kan förstås fel, när jag i min blogg talat om – kyrkan, ett ord som Luther inte heller gillade, utan han vill hellre, precis som jag menar, att när man talar om ”kyrkan”, så menar man ”kristenheten”, Kristi rike” eller ”Kristi folk”. I Aurelius bok visas på vad Luther anser är de kännetecknen som är utmärkande för kristenheten.
Vilka är vår tids kristna kännetecken, kan man fråga sig, eftersom många anser att tron skall behållas och utövas endast privat (hur skall man då kunna förbättra världen och oss själva, om man nu tror på Jesus?).
Vi hör idag röster från ex. vissa humanister som försöker tysta Kristi folk inom olika områden. Aurelius tar därför lämpligen upp i ett av sina kapitel, hur ”evangeliets bruk” berör vardagen, en fråga som i mycket större omfattning borde lyftas upp i våra tider, då ex. bibelläsningen avtar, som borde vara grunden för den kristne, som jag ser det.
Många intressanta tankar berörs i boken, som är och borde vara viktiga för vår tids kristenhet sprungna ur den Augsburgska bekännelsen (som också finns med i delar i slutet av Aurelius bok). Jag tycker att man skulle kunna använda boken för en diskussion, så vi som vill definiera oss som kristna klarare kan få insikt om vad som är vår tids hjärtpunkt för Kristi folk och vad som egentligen är det centrala gällande tron idag. Detta så att man bättre kan förstå hur man skall undervisa och sammanfatta Skriftens underbara lära, eftersom kyrkan även idag (som även på Luthers tid) utsätts för söndring och inte anses relevant för en hel del nutidsmänniskor.
Låt oss därför frimodigt förkunna evangeliets befriande budskap till en samtid som i många stycken inte upplever sig duga eller känner sig älskade – för att de just bara finns (man tycks tro att man duger när man bara producerar – vi är inga robotar, så låt oss inte behandlas som sådana) och där en hel del också är fångna av skammens grepp eller av tystnadens passiviserande kraft.
Tack Cecilia!!! En dag i taget för mig…
Mikael Bedrup 
Kommentera