Jag vill inte leva ryggradslöst längre…

Utesluten – av mening eller oförstånd?

Middag på valborg. Så var det bestämt. Telefonen ringde. Jag fick höra att gästerna inte kunde komma, då deras döttrar hade gömt sprit hemma och planerade att ha en fest när de hade åkt till oss, så nu kunde de  inte komma. Vidare fick jag veta: ”Och de har tydligen nu rymt till Valborgsfirandet i Uppsala”. Kung Alkohol regerar.

En annan fest som jag bevistade i helgen. De flesta kände inte varandra. Många hade högskoleutbildning och därigenom hade de då också fått med sig en unken alkoholkultur; de flesta kunde alla de 8 (!) snapsvisorna som sjöngs på denna fest. Alla handlade om hur kul det är att vara full och tappa kontrollen och att den som är nykter är tråkig. Värden ursäktade sig för mig, innan just den sången sjöngs.

Den första snapssången sjöng även jag, ville ju inte förstöra festen. Sedan tog jag ett beslut, att inte medverka till alkoholglorifieringen, sjöng inte mer dessa obegåvade medberoende sånger. Bredvid vid middagen satt en ung man, som beslutat att inte dricka alkohol mer för att istället sköta sin utbildning och kropp. Han berättade om sina kompisars eskapader i fyllorna. Och sina svårigheter pga. vänners ständiga trakassernade, då de ville ha med honom in i drinkarnas medvetandesänkning. Där satt också en kvinna som tidigare var gift med en alkoholist och som hade barn som hade problem med bl.a. alkohol. Statistiskt sätt var de ca. 10 alkoholister på festen och runt dem fanns de ca. 40 medberoende. Således var det under denna fest statistiskt sätt väldigt många som led under alkoholen. Men man valde nog att inte se. ”Vi har ju så kul när vi är fulla ihop, då behöver vi inte ta ansvar för våra handlingar och det vi säger”, verkade ju faktiskt det medvetna valet vara med aktuell fest, sade en nära anhörig till mig.

Värdparet hade kanske inte tänkt på detta, tänkte jag först. Men varför ursäktade han då den ”tråkiga nykterhetssången” inför mig. Alldeles synbart såg jag en del som hade druckit allldeles för mycket. Ärligt talat, det som förenade människorna på denna fest var den gemensamt minsta nämnaren vårt samhälle tycks dyrka; Kung Alkohol. Vad var man rädd för? Att låta folk mötas?

Idag var jag på högmässa. En riktigt utmärkt predikan. Se vår samtids problem, sade prästen. Och talade bl.a. om vindrickandets problematik. Strax innan gudstjänsten, kom han fram till mig och ursäktade, även han, att man i denna högmässa inte kunde erbjuda mig bägge elementen. ”Ni har ju valt detta”, sade jag. Du kan komma fram och få välsignelsen i alla fall, sade han skamset.

I helgen skulle vi äta middag hemma. Plötsligt kom ett par bekanta. ”Vi delar på det vi har lagat”, sade jag. (Precis som de första kristna gjorde). Alla är välkomna, att dela måltidens gemenskap hos oss. Vi har valt att alla skall vara välkomna, att dela Guds gåvor hos oss. Kunde inte säga till dem; ”Ni får vara med vid bordet, men Ni får inget att äta”? Eller hur?….

Undrar hur man även tänkte här, under dagens gudstjänst, eftersom prästen predikade om bl.a. alkoholens skador, och att man sedan stängde ute mig från nattvardsbordets gåvor till oss människor. Trots att prästen visste att man kunde erbjuda druvjuice (dock inte i denna kyrka), då han gjort det tidigare till bl.a. mig, men då i en annan av pastoratets kyrkor (där man valt att just där kan alkoholister och andra ”tråkiga” nykterhetsivrare gå).

Således var det två ansvariga människor, på två olika mötesplatser och vilka skulle förmedla glädje, denna helg som utestängde mig, trots att de visste om alkoholens verkningar på mig och andra i min närhet. Att de dessutom ursäktade sin medvetna hållning för mig, är för mig obegripligt. Predikan denna dag handlade om ryggraden. Det verkar vara många som lever ryggradslösa. eller? De ursäktar, utan att gripa in. Ord utan handling, är ingen tro, står det i Bibeln.

Eli Wiesel, Nobelpristagaren, skrev i sin bok ”Natten” (och som handlade om hans tid i Auswitsch och om hur nazismen kunde breda ut sig så enormt), vilket min dotter citerade för mig, efter att jag frågat henne om jag skall tala om alkoholens alltför ofta avigsidor. (Hon är ju också ett offer, som ”glömt barn”). Kom ihåg pappa, så här stod det i ”Natten”:

”Det är inte hatet som dödar, utan likgiltigheten”.

Just det. Jag har ingen lust att vara likgiltig, då många har det så dåligt. Och jag tänker inte ursäkta mig, för att jag vill det goda.