En dag till.
Näst sista utbildningsveckan går jag nu. En lång resa, många timmar och dagar i skolbänken under snart 5, 5 år. Efter dessa två veckor är det dags för retreat på BjärkaSäby och deras klosterkommunitet i tre dagar. En bra tid för vila, kontemplation och bön samt eftertanke gällande studietiden och inför det kommande livsuppdraget som präst.
Idag besökte vi Berthåga Kyrkogård, där det finns både en kristen och muslimsk del. Vi alla fick även besöka och ställa frågor till ansvarig för krematoriet. Många tankar kom upp. Skall man själv ge en signal till sina närmaste om man vill kremeras eller jordbegravas? Jag tycker absolut man skall tänka igenom det. Efter dagens besök lutar det mot att jag själv skulle vilja ha en jordbegravning. Bara så Ni vet.
För mig som aktivt troende kristen är jag just nu inte speciellt orolig inför döden. Bibeln är klar att vi skall få himmelska kroppar i evigheten. Och när man ser ett nytt liv födas, ett verkligt mirakel, så är det för mig inte så svårt att också lita på den Heliga Skrifts löften om ett evigt liv och en uppståndelse.
Det är mycket jag inte kan förklara om hur världen fungerar, såsom att ny grönska kommer upp varje vår ur det det som tidigare varit dött. Hoppet och löftet. Livet är inte meningslöst om man har trons ögon och hjärtats hopp i fokus. Som kristen i evighetens ljus, är mitt liv viktigt. Jag är älskad och skapad till Guds avbild, till att vara ett Guds barn. I Bibeln står det att Gud bryr sig t.o.m om dina och mina hårstrån, älskar oss i absolut minsta detalj, skulle han inte då ta hand om oss som döda. Jag litar på Guds Ord. Och Ordet, dvs. Jesus.
Mikael Bedrup 
Kommentera