Omfamnad och älskad – trots allt, märkligt nog…

Heligt stort.

Tänker efter.

Storkyrkan i Stockholm igår, varmt och nästan överfullt. Min vän Måns (från min klass) prästvigdes och så min vän Minna, som bjudit in mig och till efterföljande mottagning. Att sitta och se på allt som sker vid altaret under denna vigningsgudstjänst är för mig oerhört märkligt, nästan ofattbart. Undrar om de själva verkligen kunde vara 100% närvarande när de vigdes, de tretton prästkandidaterna därframme igår.

Ut kom de från kyrkan som VDM, Verbi Divini Minister – det gudomliga Ordets tjänare, dvs som präster, iförda kaftan och kaftanskjortor. Åtminstone jag tyckte att Något hade hänt dem, och som de utstrålade, de var inte längre desamma.

Den 14:e juni kl. 1100 i Uppsala Domkyrka är det min tur. Kan inte förstå hur allt detta underbara kunnat ske i mitt liv de senaste åren, så ofattbart stort, märkligt och förvånande. För mig omöjligt, men inte för Gud. Tänker på 2 Kor 5:17. Tack vare den helige Ande och vägledning från Jesus genom att inandats evangelierna och Kristus tankesätt, har min nya väg blivit möjlig. Vem kunde tro detta för sex år sedan? Inte jag i alla fall. Aldrig jag. Aldrig!

Ligger sjuk hemma idag, förkyld, ont i ryggen, trött, men även förväntansfull. Det jag just nu inser är att allt är nåd (bilden till höger är på pappa mig från år 1964):

• Guds befriande nåd till en liten kille som föddes över två månader för tidigt i Hässelby, utanför Stockholm, för över femtio år sedan.
• En pojke som växte upp och som gjorde så gott han kunde, med de verktyg Gud lagt ner och med de som omgivningen både gett mig och klistrat på.
• Nu en man, som börjat växa, tack vare Kärleken som grott från min personliga botten, till att idag fyllt mitt inre tomrum, mitt inre hål och där denna Kärlek, som stavas Jesus Kristus, nu ger sig tillkänna tack vare att jag trots min rädsla vågar gå ett steg i taget, en dag i taget, mot mitt himmelska mål.

Ibland faller jag, men Gud är strax där, tröstar och plockar upp mig, även fast jag ibland har svårt att förstå denna stora Omtanke om just mig och mina andetag. Men så är det. Omfamnad, älskad, behövd – trots mina svagheter och brister. Kanske är det insikten om att Något Större vill mig något och som gett mig uppdraget att förmedla denna stora befriande kärlek – även till Dig och dig och dig…, som gör det möjligt och skänker mig livslust att vilja gå upp, nästan alla dagar.

Inser att jag inte förstår så mycket, inte kan särledes mycket, men att jag tydligen verkar ha ett uppdrag. Så då är det bara att gå Vägen – I Jesus namn. Amen!