Stockholm, världens vackraste stad.
Tog mig en tur till vår huvudstad igår. Först ett mycket kärt möte med min gamle vän José, den mycket kompetente designern och som bl.a. gjort mitt företags logotype för snart 30 år sedan. Mycket vatten har flutit under broarna sedan vi sist såg för över 10 år sedan, livets berg och dalbana har påverkat våra liv. Som om tiden stått stilla, precis så är det att möta en kär gammal vän, diskussionen förtsätter där den slutade sist, som om inget hade hänt. Visst är det märkligt.
Vandrade sedan sakta genom stan, som Monica Zetterlund sjunger i sin visa om Stockholm. Östermalms yta blänkte på alla sätt genom affärernas förförande produkter och människornas synnerligen vackra utrustningar. Hamnade i möten, med de som jag kände från förr, några hade skiljt sig, jobben hade prioriterats med sina feta inkomster. Nu låg en viss insikt och kanske bitterhet som en fuktig filt över dessa val, men livet går vidare. Samtalen vittnade dock om att farten kan ta död på mycket och att tiden och relationer inte kommer tillbaks, och när man man får konsekvenser i sitt liv, kan eftertänksamhetens bleka krankhet möjligtvis leda till insikter om förändring av ens levnadssätt. Alkohol, prestige och yta är viktiga ingredienser för många i sammanhang där det viktiga är att kunna ”leverera” går före att ”bara duga som man är”.
Gamla Stan och Västerlånggatan är en riktig turistfälla med sina affärer som försöker prångla ut vikingahjälmar och miniatyrälgar och usla t-shirts med Stockholmstryck varvat med glassförsäljning och restauranger, allt vägg i vägg. Dyker man sedan djupare in i själen, såsom jag gjorde i mötena på Östermalm, så fann jag Gamla Stans hjärta bakom denna ytan, långt där inne i de trånga gränderna. Antikaffärer och specialaffärer av de konstigaste slag öppnade upp nya världar för mig och som väckte drömmar om svunna tider och folkvimmel av pöbeln i fornstora dagar kring denna tidiga hjärtpunkt i Sveriges historia.
Strövade förbi Riksdagshuset och vek in under Gallerians tunnel, förbi Plattans kommers av tingel-tangel och droger, och svepte in i flärden i det Stora Varuhuset NK. Som om tiden stod stilla från ekonomiska nedskärningar. Var så tillbaks i ytans högborg. Pennor som ksoatde många tusen kronor indikerade att köper man en sådan, så är man lyckad. Och människor går på detta. Tänker på åttonde kapitlet och tjugonde versen i Romarbrevet i Bibeln: ”Allt skapat är lagt under tomhetens välde”. Ytan ger glädje alldeles för kort tid mot vad det kostar. Nåden är gratis, därav svårförsåld då det finns alltför liten ekonomisk avans i en sådan eventuell vandel. Och vilken kristen rörelse skulle ha råd med affärshyrorna i dessa månglardistrikt?
Närmade mig Uppsala och lugnet på kvällskanten, sökte mig till stillheten i Uppsala Domkyrka där jag av en slump (misstror den ju), träffade fem imamer från Stockholm på studieutflykt. Våra samtal flöt en lång stund i katedralens omfamnande sköte. Vi berörde respekt, Gud, vikten av att se vår Broder och Syster, vikten av religionsdialog, utbildning och kunskap om våra respektive religioner. Ett mycket varmt möte.
Många av våra nya invandrare lär oss att frimodigt våga kärleksfullt tala om Gud och vikten av en relation med dels vår medmännniska och dels med vår kyrka. Det är i längden svårt att vara privatreligiös utan tillhörighet, vi är ju skapad för realationer med andra och oss själva samt Gud, som jag ser det.
Världen behöver mer djupare livsförvandlande kärlek än yta, kunde jag konstatera när jag lade mig på kudden sent igår kväll. ”Denna dag, ett liv”, som Farbror Melker så vist konstaterade redan på 1960-talet i tv-serien ”Saltkråkan”.
Denna dag, ett liv… Tack och amen.
Mikael Bedrup 
Kommentera