Det närmar sig…

I väntans tider.

Du vet hur det är. Har man bestämt något man skall göra och då den aktuella tiden kryper allt närmre, så infinner sig så småningom en begynnelse till lite adrenalinpåslag. Kroppen är vist ordnad. För grottmänniskorna innebar detta påslag att man gjorde sig färdig för jakten, sitt åtagande och kroppen piggar upp sig inför det förväntade.

Lördag är det först prästexamen (bilden t.v. tagen på Stiftets Hus av Annika Liljenbo, är på några av oss som vigs nu på söndag), ett sorts samtal där bl.a. Biskopen och domkapitlet ställer frågor och vi prästkandidater får lägga fram våra åsikter och föra ett teologiskt samtal vidare, om jag förstår det rätt.

På kvällskanten är det gudstjänst och sedan bjuds vi generöst på middag med våra anhöriga. En utmärkt viktig gest från Uppsala Stift sida, då de anhöriga får bli en del av prästvigningsdagarna och inkluderas av det stora mysteriet med prästvigningen på ett nära sätt.

Min fru har varit en klippa och även min dotter under min studietid (tack även Ni alla andra som också på olika sätt har stöttat mig under denna ibland jobbiga tid). Efter prästvigningen skall jag ha en mottagning, vilken min fru nu håller på att ordna med allt från mat till dekoration etc. På några timmar skall hon och min älskade dotter stålla i ordning allt på lördagen. Vilket stöd!!! Vilka tjejer!!! Få killar hade varit så driftiga som mina tjejer är. Förstår Ni hur välsignad jag är!!!

Söndagen börjar tidigt med lite repetition inne i Uppsala Domkyrka. Gudstjänsten börjar kl. 1100, men var där i god tid innan, ca kl. 1000 för att få vettig plats. Och hemma gör jag nu idag torsdag inget direkt vettigt, slöläser, går med vår best till hund i skogen. Är cool, men många säger att ju närmre det drar ihop sig, så kommer adrenalinet, så vi får se.

Ett mysterium är dock allas vår färd. Resan som Livet är, vilar i Guds händer för oss alla. Vi är älskade, t.o.m. alla våra hårstrån är räknade står det i Bibeln. Dock har jag nog blivit lite gråhårigare under min teologiska resa. Och det jag numera inte förstår överlämnar jag till Gud. Har ju kommit till den insikten att ju mer jag vet, desto mer förstår jag att jag inte vet så mycket. Allt är nåd mina vänner. Allt är enbart nåd.