Är du präst? Och kör motorcykel?
Träffade en hel del roliga hojåkare igår vid Venngarns Slott, strax utanför Sigtuna, där det varje onsdag är mc-träff och snabb och delikat fika. Det brukar var mycket folk och kul hojar, så igår också.
Möttes av rubrikens fråga igår. Tydligen är det ovanligt med en präst med prästskjorta, skinnbyxor och mullrande hoj på träffar. Varför skall det vara så ovanligt? Visst finns det andra yrkesgrupper som åker hoj, igår träffade jag en massa brandmän t.ex. De hade startat en mcklubb, ett nätverk, för brandmän som åker hoj. Kristna borde göra likaså. Tänker på dopbefallningen; ”Gå ut och gör alla till lärjungar”.
Frälsningsarmén har startat en hojklubb. Föredömligt. De har dock lite svårt att få med medlemmar, trots att en del kör hoj ”privat”. Många vill nog när de är ”privata” inte skylta utåt med sin tro. Det är för få som syns utåt som kristna. Helt klart. Har ju åkt hoj i över 10 år och det är mycket sällan man ser kristna med uttalad profil. Är det inte ett bra sätt att synas, så folk vet att kyrkan lever mitt där folk är?
Är någon mer än jag intresserad att dra igång ett nätverk med logga?
Jag har en idé och ett märke (se till höger – kommentera gärna!).
Det blev många samtal igår kväll om tro, därför att man såg att jag var kristen? Bra mötesplats sålunda.
På hemvägen åkte jag in i en polisspärr. SNÄLLA, jag VILL BLÅSA!!! Polisen måste tro att jag inte var klok. Vi hade ett trevligt samtal och han berättade om alkoholens inverkan i trafiken.
Han tyckte det var bra att det finns präster, han såg min krage, som åker hoj och aldrig dricker alkohol. Det behövs föredömen!
Mikael Bedrup 
haha ja det ses väll kanke som ovanligt men beror väll mäst på fördommar.. Vet faktiskt en till präst som åker hoj iof bor han på Åland.. haha
Har en fråga till dig som präst.. orkar du inte svara så är det ju bara att strunta idet..haha
Efter konfirmationen började jag i en ungdomssgrupp, kallade mig kristen och gick på gudstjänster. Gick igenom en hel del sammtidigt och kännde verkligen ett stort stöd från kyrkan och va väldigt trygg i min tro.
Nu när jag mår bättre ( så tar det här emot att erkänna) så vet jag inte ens längre om jag kan kalla mig troende än mindre kristen. Utan tror snarare att det va gemenskapen och mäniskorna i kyrkan som hjälpte mig och inte Gud..
Har den kristna moralen och mycket kristna värderingar.. men tror jag på gud.. Nej..
Kan det bli så här, bara vakna upp en dag och tron e borta..??
Hej! Det finns ett tillstånd som den mycket kompetente författaren och prästen Ove Wikström kallar för ”natten”. En känsla där man inte erfar Gud, man tvivlar och kanske inte ens tror. Detta tillstånd säger religionspsykolgen Wikström är vanligt hos alla kristna.
Jag tror att vi är Guds barn, dvs. Gud finns med i våra mänskliga möten. En tro på Gud inkluderar en relation. Ber man inte eller inte läser Bibeln, så avtar relationen, precis som mellan oss människor, ringer man inte eller tar man inte del av det som vi medellar till varandra så avtar realtionen. Så mitt tips är att läs Bibeln, be och besök gärna en präst och dela dina tankar. Jag skall be för dig, om det är ok. Guds frid önskar jag dig. Mikael.