Olika aktiviteter…

Har nu arbetat hela veckan.

Arbeta – ett ord som ofta skall upplevas som en aktivitet som hindrar fritiden. Att arbeta som präst känns just nu för mig främmande. Ser uppdraget som ett kall och inte som ett arbete som man skall få utföra för att få in pengar.

Tänk, man får faktiskt lite betalt för att få möta den Andre, en med- eller motmänniska och man får hela dagarna visa på Hoppet, läsa Bibeln och mötas i varandras bräcklighet. Ynnest, ren och skär nåd.

Igår ledde jag torsdagsmässan i Gottsunda. Ett litet himmelrike bröt in i vår kyrka. Varje torsdag kl. 1700 börjar vi med varma eller kalla soppan med prästen, dvs. kyrkan bjuder på soppa, smörgås, kaffe eller thé. Vi alla samlas kring bordets gemenskap. Olika själar med olika erfarenheter med fin gemenskap och härliga samtal. Igår var vi väl ca 14 personer.

Kl. 1830 började gudstjänsten. Gemensamt bestämde vi alla att stanna ute på vår innergård då. Gården är som ett litet paradis (dit alla varje dag är välkommen att äta medhavd lunch eller fika, sitta i lugn och ro – kanske läsa – kom dit!!!) och där firade vi  tillsammans Gudstjänst.

Temat var andlig klarsyn. Att söka Guds vilja med våra liv och hur man skall hitta rätt på vår gemensamma färd mot evigheten på den kvalitativa Vägen berörde jag. Släpper manus och låter den helige Ande leda mig – ske din vilja, inte min. Dock försöker jag vara påläst om dagens bibelord. Man kan bara improvisera om man är förberedd.

Upplevde en magisk kväll där ute i vår trädgård. Efter gudstjänsten ville vi inte skingras, så vi fortsatte att sjunga psalmer. Det blev lite allsångsstämning, där önskningarna tillfredställdes; det blev både min favorit, ”Blott en dag” och bl.a. ”Pärleporten” som kom ut ur våra gemensamma strupar. En kväll att återvända till i minnet under de mörkare dagarna.

Gottsunda kyrka är en oas. Som präst är det många olika sammanhang och olika uppgifter som skall utföras. Det är roligt, då omväxling förnöjer. Präst ett arbete, nej men ett rent nöje. Vet att det kommer andra dagar, men hjärtat mitt är glatt. Och imorgon är det vigsel i Gamla Uppsala kyrka – min första. En glädjens högtidsstund på en synnerligen anrik plats, vår första domkyrka (visserligen var den då större, men på samma plats, där det förmodligen också tidigare låg ett hednatempel).

Man kanske inte borde berätta hur kul det är att vara präst, då kanske det blir alltför många som vill bli präster, hi, hi… Sanningen är att vi är alla Guds barn och det är ett allmänneligt prästadömme, vi alla är präster, dock är en del utsedda att leda de kyrkliga handlingarna, så de går rätt till. Och det är inte alltid det lättaste. Nåden, nåden – den får bära oss. Tack och lov!