Obekanta steg…

Djupt vatten…

Visst gör det ont när knoppar brister, skrev Karin Boye insiktsfullt. Att våga sig ut på okända marker är en hel del gånger otäckt.

Men växandet kräver steg framåt, bort från det invanda, det slentrianmässiga. För riktning framåt krävs dock ett visst mod, kanske en viss våghalsighet och en dos dumdristighet. Min vetskap att Gud bär mig i varje andetag, även om jag inte förstår hur, så litar jag på Bibelns löfte. Jag är ett Guds barn och genom att med min mun och med mitt hjärta bekänna att jag vill följa i Jesus fotspår och andetag, har min nya resa blivit möjlig, trots skräcken för det okända ibland.

I lördags ledde jag min första vigsel, detta i Gamla Uppsala Kyrka. Att stå där framme helt själv med ansvaret är både en fantastisk känsla och en skräckblandad upplevelse. Dock är vi flera, tack och lov, som ledde denna rit för brudparet. Allt från kyrkvärd, organist, tekniker etc. Och så Gud framförallt. Tror alla var nöjda. Kärleken manifestirades ju tydligt. Hade med mig en ”motmänniska”, som var vänlig nog att ge konstruktiv kritik och omdömet var gott, dock sade vedebörande att  jag nog sade ordet ”underbar”, en gång för mycket. Bra med ”feed-back”. Kan inte hjälpa att jag är positivt lagd, dock kan man ändra på det man erkänner, som upprepning av vissa ordval.

I söndagsmorse i underbara (där fick jag in ordet igen hi, hi…) Sunnersta kyrka (ni måste bara komma dit!!) ledde jag min första gudstjänst där och  det fungerade. Dock har de en tradition att prästen skall först gå ut under ”Hallelujat” på slutet, som en signal för alla att nu var det dags att gå till gemenskapen runt kaffe och thébordet. Ingen hade sagt detta till mig, så jag stod kvar framme. En av kyrkvärdarna smög fram och påpekade hur de brukar göra. Så lätt kan man hjälpa varandra. Efteråt frågade jag om reaktioner och man verkade nöjda. Anser att det är viktigt att lyssna in hur man lokalt brukar göra, så man kan rätta sig efter det. Människor har ju tänkt till innan jag kom dit. Man behöver ju inte uppfinna hjulet en gång till. Därav är det bra med ”feed-back”.

Under hela eftermiddagen och kvällen var jag om mina närmaste på Tenstadagen. En fantastisk mötesplats som arrangeras ideelt här ute på landet. Stand-up, dragspelare, nyckelharpsmusik, dansare och dansband – allt i en salig röra. Och så alla trevliga människor som tumlade runt, det blev många möten och samtal. En alldeles unik träffpunkt i en historisk miljö. Har ju bott här i snart 10 år, vilket inneburit att man nu känner till en hel del. Är så tacksam för alla öppna möten härute. En verklig gåva, att få vara delaktig i ett litet samhälle där det finns mycket kärlek till bygden och varandra. Tror alla inser detta härute. På en sådan här plats skulle jag gärna vara präst.

Tack vare flytten hit ut, som också var att ta steg ut i det okända, har mitt och mina käras liv förändrats.

Här är gudagott att vara, som skalden skrev.