Hur länge skall man skylla på att man inte ser eller förstår?

Oj, det visste jag inte?

Varje dag, i tidningar och tv sköljer informationen över oss om alkoholens och missbrukets verkningar (kanske borde stavas VÄRKningar). Trots detta säger många jag möter, ”är det så många som problem?”. Ser man inte. Vill man inte se. Eller är man bara likgiltig?

Dags att vakna!

Har den senaste tiden mött en hel del människor som berättat om hur alkohol har förlamat deras familjer. Familjer som fått sina liv förstörda för all framtid av närstående som druckit, men där bl.a. möjliggörandet (sjukdomen beroende drabbar hela familjen, grannar, vänner och arbetskamrater) inneburit förödande konsekvenser; splittring, barn som far och farit illa och kommer att fara illa, även död och djupa spår som för alltid lägger en tung börda och som kvävs pga. att ingen vill se, eller vågar ta upp ämnet. Eller där man är likgiltig!!!

För att möta andra, måste man först möta sig själv. Det är hos mig själv förändringen börjar. Om detta talade jag igår för mina nya arbetskollegor på vår kick-off. Och om möten som kan förändra den Andre.

Många känner sig inte älskade. Om detta måste vi alla gripa in. Bli som den barmhärtiga samarien. Och inte vara som prästen som gick förbi.  Gud ge mig styrka och mod idag så jag försöker göra skillnad för den närmast mig. En i taget. En dag i taget.

Gud välsigne Dig idag!