Berätta mer om dopet…

Dopet är inte bara en början på en ny gemenskap, utan innebär också ett nytt sätt att leva.

Vi har en styrka att ta avstamp i våra riter! Födelsedag, årsdagar av olika slag, jubileums etc är viktiga. Man kan återkomma till någon särskild händelse vid och efteråt referera till dessa passager i livet.

Funderar på dopet återigen och när jag som präst träffar föräldrar som skall döpa sitt barn (har inte varit med och förrättat ett  vuxendop än), lämnar jag mina anteckningar från den avslutande praxisterminen efter mig om vad dopet innebär. Det är viktigt att sätta sig in i vad dopet egentligen innebär. Och det är inte en namngivningscermoni.

Just nu förekommer arbeten inom Svenska Kyrkan kring dopgudstjänsten. Hur skall man tänka kring Augustinus arvsyndslära, finns det fler åsikter om synden och hur skall vi tolka den idag, är intressanta tankar. Är dopet överhuvudtaget relevant idag? Jag tror definitivt det. Att återkomma till sitt dop, att bli påmind om sitt dop, att själv som vuxen försöka sätta sig in i vad som avses med dopet och vad som faktiskt händer just då, är tankar som kommer upp när jag möter människor. Därav skall jag nedan, även om det är relativt långt återge en del av det jag antecknat.

DOPETS TEOLOGI

Historisk överblick, hur hamnade vi här?

Numera säger man att i dopet ger man barnet eller den vuxne som döps, möjligheten att få del av en större gemenskap, med Gud och en församling. Dopet är ett löfte om befrielse och beskydd. Man tackar Gud för det under som det nyfödda barnet är. Dopet är kravlöst, barnet behöver inget prestera utan är en gåva från Gud. Med dopet tydliggör man också nya roller i relationerna. Roller som föräldrar, farmor, morfar, faddrar osv.

Även vuxna kan döpas. Ofta förknippas dopet med små barn, men människor i alla åldrar kan döpas. De äldre får då en kortare undervisning, ofta i samband med en konfirmation. Det finns ingen åldersgräns för dop. Några vill döpa sina barn så tidigt som möjligt andra vill låta barnen välja själva och väntar ofta till konfirmationen eller tills ett syskon döps.

Om man sedan tidigare är döpt i ett annat kristet samfund så godkänns dopet av Svenska kyrkan. Den som döps blir därmed upptagen i den kyrkliga gemenskapen och det är den vanligaste vägen till medlemskap.

Måste man döpas för att bli medlem i Svenska kyrkan? Ofta får man frågan från den präst som ska döpa barnet om man vill döpa barnet i den ordinarie söndagsgudstjänsten. Tanken bakom denna fråga är att barnet ska få möjlighet att välkomnas av församlingen. Naturligtvis finns det möjlighet att anordna en egen dopgudstjänst i kyrkan eller på annan vald plats såsom i hemmet eller utomhus.

Historiskt kan man säga bl.a. följande: Rituell tvagning förekommer i många religiösa traditioner, och på Jesu tid ingick en sorts dop i vatten i de ritualer som användes när någon omvände sig till den judiska tron.

Det kristna dopet har rötterna i det judiska reningsbadet. Föregångare till det kristna dopet var Johannes döparens omvändelsedop, där han döpte människor i vatten som ett tecken på att de vände om från synden och gjorde sig redo för Messias ankomst.

Johannes döparen döpte Jesus, om än motvilligt. Varför Jesus lät döpa sig berodde inte på att han hade några personliga synder, utan för att visa sin samhörighet med dem i Israel som beredde sig för den messianska tidens inträde. Men det var först efter Jesu död och uppståndelse som det blev till en initiationshandling, detta sprunget ur Jesu befallning, som är omnämnt i Matt 28:19, där han befaller apostlarna att de skall göra alla folk till lärjungar och döpa dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Den grekiska texten säger ordagrant ”in till” eller ”in i” namnet.

Genom dopet förs människan in i ett nära förhållande till Gud, så som han uppenbaras helt och fullt i var och en av Treenighetens personer. Den döpte tillhör nu fullständigt den i vars namn han eller hon döpts, man har bytt herre i sitt liv. Jesus lärjungar kom alltså att förrätta dop, vilket vi nu också skall föra vidare.

Ordet dop kommer från ordet dopp, som syftar till att man doppas i vattnet. Ursprungligen döptes man genom nedsänkning i vatten. Det grekiska ordet för dop är baptisma som betyder neddoppning, fullständig nedsänkning och uppresning. Förutsättning för dopet är att det måste ske i vatten och det måste göras i Treeninghetens namn. Genom historien har det utbrutit strider om dopet och hur det skall utföras och hur mycket vatten det skall vara. Man kan helt kort konstatera att dopet kommits att utföras på en mängd sätt.

I Romarbrevet beskriver Paulus dopet som en symbolisk och sakramental död och uppståndelse tillsammans med Kristus.

I fornkyrkan var biskopen den som förrättade dop och den vuxne dopkandidaten fick bekänna sin tro och smörjas med olja och nedsänkas i vatten. Efter hand blev barndop mer vanliga och det var då faddrarna som fick besvara dopfrågorna. Den nuvarande seden att ösa vatten över barnets huvud istället för nedsänkning är relativt ny.

Enligt romersk-katolska, ortodoxa, anglikanska och lutherska samfund är dopet ett uttryck för Guds villkorslösa nåd. Därför är barndop mest vanliga i dessa kyrkor då man anser att det är Gud som handlar utan krav på barnets kunskap och tro.

Dopet är sålunda ett reningsbad (Apg 22:16), men enl. kristen tro anser man inte att vattnet i sig tvättar bort synd, utan att det är ett tecken, och att det pekar på hur Gud tvättar bort den troendes synd med sin nåd. Gud räddar oss inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar, utan för att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar den helige Anden (Titusbrevet 3:5).

Vad är det då som tvättar bort synden? Enligt de kristna är det bara Kristi kors som har den makten, dvs. att Jesus tog på sig våra synder och dog på korset i vårt ställe, så genom dopet får de kristna del av hans död för vår skull (Rom 6:4 jfr Kol 2:12).

Sålunda pekar dopet på vad Gud gjort för oss, men det pekar också på vilka följder det borde få för vår del – inte bara tro, utan också till ett nytt, annorlunda liv.

I Bibeln och i Nya testamentet så förknippas dopet i Jesu namn med Andens gåva till de troende (Matt 3:11, Apg 2:38). Att döpas till Kristus innebar även att döpas i Anden (Apg 10:44-48). Paulus säger t.o.m. att dopet i vatten innebär att den helige Ande döper de troende att tillhöra Kristi kropp.

Kyrkan är det som är Kristi kropp, vilket då innebär att ett dop in i Kristus är vägen in i kyrkan. Därför är dopet den främsta initiationsriten varigenom människor tas upp i Guds församling, så att från det att man döps tillhör man gudsfolket. Man kan sålunda säga att dopet i viss mening är de kristnas motsvarighet till omskärelsen, vilket är judendomens initiationsrit). Jesus gjorde alltså sina lärjungar till en del av Guds urgamla folk, till Abrahams andliga avkomma (Gal 3:26–29) och har sålunda samma innebörd av att få del av de andliga privilegier och förpliktelser som följer ett medlemskap i Guds förbundsfolk (Kol 3:11,12).

Om dopet innebär att vi tillhör Abrahams folk i Kristus, så skall vi också komma ihåg att Guds syfte med att skapa ett folk, var att alla folk skulle bli välsignade i dopet (Första Mosebok 12:1-3). Dopet är alltså en integrerad del av den mission som får kyrkan att växa och sprida sig bland alla folk. Detta innebär då för den enskilde att han eller hon tar på sig ansvaret för sin del av kyrkans uppdrag att bli till välsignelse för alla folk.

Dopet är avsett att följas av undervisning i den kristna läran, då Jesus uppmanar att man skall lära ”dem att följa alla de bud jag har gett er” (Matt 28:29), dvs. en uppmaning till lärjungarna, dvs. de som blivit döpta.

Efter hand kom man i kyrkan att kräva att de som ville bli döpta, först skulle undervisas i den kristna tron, så att de verkligen förstod vad det innebar att vara Kristi lärjunge. Faran var att dopet kan uppfattas som en belöning eller ett pris. På nytestamentlig tid verkar dock bruket ha varit det motsatta, de som vill omvända sig döptes så fort som möjligt efter att de bekänt sina synder och trodde på Kristus (Apg 2:41, 8:12, 36-38, 9:18, 10:47, 48:, 16:14, 15, 31-33).

Barndop eller troendedop? NT säger ingenting om att barn skall döpas, å andra sidan säger förbjuder den inte heller det. De kyrkor som döper barn stödjer sig på berättelsen om hur hela hushåll döps på en gång, sålunda förmodligen även barnen (Apg 16:15, 33; Första Kor 1:16). Paulus jfr dopet med omskärelsen, som då innebar barn (Kol 2:11, 12). Dopet av barn har mer allmänt praktiserats i kyrkan sedan 300-talet, och man har följt upp dopet med konfirmation (befästande) senare i livet. Både Luther och Calvin menade att barndop var ett sant bibliskt bruk.  Augustinus menade att alla var i stort behov av frälsning, sålunda både småbarn och vuxna. I GT sägs det att alla gossebarn som föds i Israel skall få ett yttre tecken på att de tillhör Guds folk, dvs. omskärelsen, så blir dopet de kristnas yttre tecken. Baptister däremot menar att bara människor som visar tecken på att hon tagit emot nåden, ha omvänt sig eller kommit till tro, skall döpas sig, s.k. troendedop, sålunda avfärdar de barndop. De menar att barndopet uppmuntrar till att man blir kristen genom en ceremoni, vilket då försvagar sambandet mellan dopet och livet som Kristi lärjunge, även dopets förhållande till tron brukar diskuteras, och vilken innebörd man lägger i ”att tro”.

Dopet är inte bara en början på en ny gemenskap, utan innebär också ett nytt sätt att leva. Paulus dryftar om vad dopet borde betyda för vårt sätt att leva: att den döpte skall vara död för synden och leva för Gud och hans rättfärdighet (Rom kap 6). Att man får Guds nåd i dopet är inte en ursäkt för att fortsätta synda, tvärtom. Nåden innebär att man skänker sitt liv åt Gud genom helgelse (ex: Kol 2:12 – 4:6, Ef 4:5 och dess introduktion till praktisk undervisning)

Källförteckning:

• McGrath, Alister, Kristen tro, Libris Förlag: Örebro, 2007
• 2009-02-20: http://www.dopguiden.se/dopgudstjansten/historik.html