Behöver du vattna din själ?

Själavård helt enkelt.

Har idag läst och begrundat Cecilia Wadsteins bok (2009, Verbum) med ovan titel.

Alla är eller bör vi vara just själavårdare för varandra i församlingen, oavsett titel eller utbildning. Att mötas ansikte mot ansikte innebär nakenhet inför varandras rädslor och förmågor. Där längst ner i botten av oss själva kan vi med hjälp av en medvandrare och kraften från en högre makt ta oss upp om vi ber om hjälp och försöker bara ärliga inför vår brustenhet.

Att dölja det svåra, att själv försöka täta brustna sprickor över tid, är omöjligt utan hjälp. Vi går under om allt som människa endast reduceras till att man duger bara man levererar.

Människan är. Inte gör. Utan andlighet berövas vi vår djupaste existens. Frågorna knackar på, och öppnar du inte dörren för dessa kommer du inte kunna bli ditt rätta jag.

Vi behöver själavård. Mötesplatser där vi tillåts reflektera över våra liv och steg. Ingen är skapad att vara en ö. Man kommer inte att nå ärlig harmoni så länge man inte vågar släppa kontrollen över sitt liv, sin vardag och sitt görande. Det krävs mod för samtal och förändring för den som söker hjälp, men även för själavårdaren.

För att skapa attraktionskraft för att våga söka själavård kanske själavårdaren själv kan visa vägen att det inte är farligt att visa upp egen erfarenhet av det trasiga. Fler mötesplatser behövs. Dock finner jag enbart sällan att själavård erbjuds. Vad beror detta på? Dålig självkänsla? För liten egen själavård av själavårdarna själva? Ointresse eller dålig planering så att man inte hinner erbjuda samtal i våra kyrkliga sammanhang?

Det finns ett behov. Låt oss be om mod att se varandra, Ecce homo – se människan.