Är det människor jag nu vill vinna för mig – eller Gud? Söker jag vara människor till lags? Om jag ännu ville vara människor till lags skulle jag inte vara Kristi tjänare. Jag försäkrar er, bröder: det evangelium som jag har förkunnat är inte något mänskligt påfund. Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det, jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus.
Ni har ju hört hur jag förut levde som lagtrogen jude, hur jag hänsynslöst förföljde Guds församling och försökte utrota den. I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta av mina judiska jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag traditionen från våra fäder.
Men han som utsåg mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin son för mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom för hedningarna. Då frågade jag inte någon av kött och blod till råds, inte heller for jag upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig. (Gal 1:10–17).
Det är oerhört svårt att förklara varför och hur man kommer till tro på Jesus Kristus, även jag har svårt att klarlägga för andra. I mitt fall var det många faktorer, åtskilliga olika pusselbitar lades eller kom till mig, innan jag så småningom fullt ut började både inse min tro med både hjärta och hjärna, sistnämnda var svårast.
Många, många böcker, mycket funderade, åtskilliga möten och diskussioner föregick innan jag började skönja att allt som skrevs i den Heliga Skrift på något sett kanske stämde. Ju längre tiden gick och ju mer studier jag sysslade rörande Bibeln, desto klarare började budskapet skina. Från att enbart varit ord staplade på varandra, gick det upp för mig att Skriften tålde granskning, både exegetiskt och även med olika vetenskapliga metoder som fyllde i de luckor vilka jag fann obegripliga.
Många har sagt mig att inte börja studera teologi eftersom tron kan avmattas, t.o.m. försvinna. Men om mitt hjärtas tro inte skulle hålla, så var tron på Jesus ointressant resonerade jag. Nu har många ord passerat mina ögon, en mångfald tankar förflutit och jag kan inget annat än inse att vart jag än blickar så kan så kan jag se spår av Gud. Svårbegripligt för den oinvigde kan tyckas.
Även aposteln Paulus hade svårt för de kristna och det kristna budskapet till att börja med. Med stor nitiskhet förföljde han kristna till och med. Saulus som han till att börja hette, var en lagisk slav under synden och blev istället som kristen slav under rättfärdighet, de han drabbats av Jesu försoning (begrepp vilka är svårförklarade i vår tid).
Paulus – hans nya kristna namn, vände om med både sina tankar och gärningar efter att mött Jesus Kristus och han ville dela med sig av det som hade befriat honom, vilket är ganska naturligt, detta till dem som ännu inte kände till det glada budskapet, dvs. främlingarna – olika nationer och folk – som inte tillhörde det judiska folket. Till slut hade han alltså i sin strävan insett att budskapet om Jesus stämde.
I Paulus fall blev hans uppenbarelse omedelbar där på Vägen till Damaskus. I mitt fall tog det många år innan både hjärtat och hjärnan korrelerade med varandra. Bibelns budskap om Jesus är underbar, befriande men för en del också svår. Förut var jag mitt eget varumärke, det enda jag nu kan skryta med är min svaghet, tack vare det Jesus gjort möjligt för mig.
I Guds värld är ju mycket tvärtom mot hur vi människor tänker. Obegripligt för många som inte vågat gå Vägen. Har nu tagit några steg på Vägen, men jag var tydligen motsträvig i många år. Synd.
Mikael Bedrup 
Kommentera