Jag vill inte dö…

Söndag.

Undrar hur många som varje dag måste kämpa för att gå upp ur sina sängar. En del lider av olika slags värk, en del depressioner och psykiska besvär, andra kanske av allmän meningslöshet, att inte vara behövda eller att de lider av tillitsbrist så att de inte har verktyg att låta sig omfamnas i en en gemenskap. Vanan att bära sitt utanförskap och som hindrar ett fullödigt liv finns hos fler än många anar. Många gömmer brustenheten bakom duktighet, en del bakom aggressioner och utåtagerande, en del smälter in i bakgrunden till den milda grad att de blir ett med ingenting, de märks aldrig, trots att de bevisligen var med så lade man inte märke till dem.

Såg ”stjärnorna på slottet” igår då det var Gardells dag. Tyckte mig se ett frustet barn som fick sig uttryck bl.a. i hans kreativitet. Barnet kom fram på besök när känslorna tilläts. Att agera kan för en del bli lika med att finnas och duga. Ett omättligt behov av kärlek och bekräftelse kan driva en människa långt, så hon kan få kraft att gå upp en dag till. Vet jag.

Så livsfarligt modigt av teologen Ann Heberlein som nyss skrivit boken ”Jag vill inte dö, men jag vill inte bara leva”. Igår när boken släpptes försvann hon, men hittades senare – tack och lov. Har satt upp mig på stadsbibliotekets lista, så jag får låna denna för vår tid, så enormt viktiga bok, och som kan tydliggöra mångas problem och kan förhoppnings bita nacken av skammens tystnad. Som bekant måste det svåra namnges för att kunna förändras.

Vi lever ju i en tid när det hela och framgångsrika hyllas, själv skall jag ju gå in i en organisation som genom Gud skall kunna belysa det svåra och rädda, om vi där vågar. Idag fanns det i Uppsala ingen högmässa med absolut alkoholfri nattvard, däremot en sinnesrogudstjänst med alkoholfritt vin i Salabackekyrkan kl. 1800, men har tagit del av kalken där en gång, och höll på att ta mig ett återfall då, eftersom den inte är absolut alkoholfri, såsom druvjuice är.

Idag har jag en tuff dag, har ont och skulle så gärna vilja bli inkluderad fullt ut i den heligaste riten i kyrkan, nattvarden. Tyvärr, får jag vara ensam hemma istället. Våga se dem som har de jobbigt, var det som Ann Heberlein skrev om i somras, då hon inte tyckte kyrkan gjorde det tillräckligt klart i hennes fall då hon då hon hade det jobbigt.

Så här står det om Heberleins nya bok bl.a:  ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt.

Ann Heberlein, teologie doktor i etik, fick med sin förra bok Det var inte mitt fel om konsten att ta ansvar en stor publik. Hon har undervisat vid universitet, är en ofta engagerad föreläsare i etiska frågor och är också mycket verksam som debattör och skribent, bland annat i Sydsvenskan och Expressen. Ann Heberlein lider sen tjugoårsåldern av den psykiska sjukdomen bipolär typ 2 som tidigare kallades manodepressivitet.