Hela Sveriges ”Ingo” är död.
Märkligt på något alldeles särskilt sätt, var nog de flestas relation till boxaren och kämpen Ingmar Johansson. Dvs. de som minns och på något sätt hört, sett eller vad med den där alldeles speciella natten 1959, när ”Ingo” för alltid skrev in i sig idrottshistorien och blev ”the Champ”. Jag föddes samma år som Sverige genom ”Ingo” fick en mästare i ”the noble art of selfdefence”.
Ingmars karriär avslutades 1963, men jag fick ofta höra talas om Ingmar genom mina föräldrar. Pappa och Mamma besökte Ingmar i Florida och träffade honom en del gånger genom åren, denne märklige Göteborgare, som kom att bli en av världens mest kända människor.
Man kände igen honom vart han än kom i världen. Så stor var han faktiskt.
Pappa, som var boxare i sin ungdom (bilden) skrev ”Ingos” memoarer som spökskrivare, berättade han för mig. ”Ingo” hade ett guldhjärta och det var många som flockades kring hans person och ville sola sig i glansen av denne helylleman.
Mycket kommer att skrivas om honom de närmaste dagarna och visas i TV, alldeles naturligt. Ibland är det som om något saknas oss, när någon förhärligas in i evigheten. Människor som vi kan identifiera oss med, som denne goe´Göteborgare, som med sin gärning visade att man kan ta sig upp från att varit en enkel grabb och stensättare, till att visa att ett kämpande i bokstavlig mening faktiskt kan innebära framgång. Att sedan vissa av dessa atleter fortfarande kan ha kvar sitt sinne för bra ”sportmanship”, visar oss andra vikten av att god etik och mänsklighet alltid sätter avtryck och innebär att man blir hedrad över tid. Det lönar sig, tack och lov.
Pappa sitter förmodligen och snackar idrottminnen med ”The Champ” i himlen redan idag. De kan bl.a andra tala om deras gemensamme vän som hjälpt dem bägge att bli framgångsrika, sportspromotorn Edvin Ahlqvist. Edvin hade hand om Ingmars karriär och han låg bakom min pappas karriär genom att erbjöd pappa började att skriva i Edvins legendariska tidskrift, ”Rekordmagasinet”, den tidens stora pojktidning. Pappa skrev där bl.a. under pseudonymen ”Benson”. Pappa skrev bl.a en följetong där som hette ”Lik i lasten”, spännande och genialisk, eftersom han då fick in flera artiklar och därigenom mer pengar, än att bara skriva en story. Har fått alla dessa artiklar av min mor.
Bägge dessa offentliga personer fick svåra avslut, men de båda var riktiga kämpar, som fick gå en hel del svåra matcher, av olika slag under sina liv. De bägge kom från enkla förhållanden och de kom att bli respekterade under sina liv och även när de avlidit, bägge blev 76 år. Och de var mänskliga, med fel, brister men med guldhjärtan där inne i bröstet, och de ville gott, även om de kunde bli lite tokigt ibland. Det är sådana vi alla faktiskt kan vara och är och det är därför vi saknar ”Mästaren” idag.
Gong, gongen har slagit. Matchen är över härnere. Nu börjar en ny gudomlig fight i himlen. Tack ”Ingo”!
Mikael Bedrup 
Kommentera