Man behöver hjälp för att orka vara mänsklig…

Ibland brister det.

Jag säger fel saker, jag gör fel saker. Det finns stunder när jag inte är tillräckligt älskande mot andra när de gör fel, eller ens mot mig själv med mina egna tillkortakommanden.

Vid tidpunkter när andra utesluter mig eller dig, är det ibland svårt att gilla dem, men jag har insett att vi då, trots allt, måste älska varandra. Det är oerhört svårt, men man har inget val. För om man inte vänder andra sidan till, hur skulle vi då kunna hoppas på en bättre värld.

Barn gör som de vuxna. Ibland agerar vi alla som barn. Vi framhåller att just jag har rätt. Är det inte mötet som förändrar oss, när vi tvingas att se varandra ansikte mot ansikte. När vi inte avskärmar oss från varandra och oss själva. Och det är när vi kompromissar, som vi fullt ut tillåter varandra. Det är då vi blir mänskliga, inte perfekta – för det behöver vi inte vara.

Vilken värld vill jag leva i, vilken värld vill jag lämna efter mig? En älskande värld, en värld där man bryr sig om varandra, trots våra olikheter, trots våra brister. Vi gör ofta fel, både du och jag, men vi är inte fel.

De stunder vi blir exkluderande, för att andra inte har tillräckligt med kunskap, de kanske inte vet hur den Andres lidande eller svårighet ser ut, det är då vi måste be för varandra. Be för att vi skall våga skapa en bättre värld för oss brustna människor. Be för att vi skall våga mötas, så ingen blir utestängd.

Alltför många har det inte bara svårt, livet kan vara värre än så. Vet jag.