Lisbet Salander.
En för mig nyckelreplik i filmen ”Män som hatar kvinnor” är ovan rubriks.
Offer är det tema som Stieg Larsson använder sig av i sin bok. Alla är på något sätt drabbade av detta livskränkande fenomen, ”Kalle, jävla, Blomqvist” – utsatt för komplott, Lisbet – ett glömt barn som blivit kränkt sedan barnsben, stora delar av familjen Wanger – med sitt nazistförflutna – alla hindras att leva fullt pga. osanningar och tillitsbrist.
Vart har empatin tagit vägen? Det kanske inte är så konstigt att människor bara vågar visa upp yta. Vem orkar lyssna, framförallt vem vill på allvar se hur stora delar av vår verklighet ser ut. Det är ingen tillfällighet att vi fängslas av den neurotiska Lisbet Salander idag. Många känner igen sig, många har levt delar av hennes utsatthet. Mobbing är stort, ensamheten är så utbredd att man kunnat bygga en läkemedelsindustri som tjänar på att erbjuda mediciner som hindrar och lindrar smärtan hos alltför många i Sverige idag. Många pillertrillare finns det…
Vi förfasas över att det häromdagen var den största razzian av polisen i vår tid och som kunde gripa över 440 unga människor mellan 16-25 år, som köpt narkotikaklassade produkter via internet. Är det bedövingsmedicinen som är det förfärliga eller är det att det är så oerhört lättillgängligt som är det förfärliga? Nej, vi måste se bakom alla våra fördomar. Många måste självmedicinera sig för att orka leva vidare.
Varför vågar så få leva i ”direktsändning”? Varför ingriper vi inte med våldsam kraft? Varför är det ok att låta unga dricka alkohol, snusa, röka och stoppa i sig livsfarligt mycket mat och socker? Eftersom vi inte reagerar tydligare, så ger vi dem vårt godkännande.
Diskuterade häromdagen med några kommande präster, där en del tyckte att man inte kunde säga nej till de ungdomar som rökte under en konfirmationstid, dvs. att man inte kunde förbjuda dem att röka på läger osv, framförallt om det fått ett intyg från sina föräldrar (hur tänker föräldrarna då, kan man fråga sig….). När det kommit hem kompisar till våra barn, så har det aldrig varit ok att de fått röka hemma eller utanför vårt hus. Vi bryr oss, vi sätter gränser. Alla behöver gränser, även du och jag.
Är det därför Lisbet Salander blir så intressant. Hon reagerar till slut på allt elände, som många kan känna igen sig i, och säger ifrån och handlar, så som många själva skulle vilja. Är det därför många tycker hon är intressant. Men… hon reagerar med samma medel som sina förövare. Är hon inte av samma skrot och korn då? För hon inte bara vidare ilskan, som faktiskt är ett symptom på att något är felaktigt, genom att agera ”öga för öga, tand för tand”.
Hon säger oförstående i filmen: ”man väljer vem man skall vara”. Barn som blir kränkta kan inte välja, situationerna ger dem oftast val att inte bli hela människor, de blir; rebeller, hjältar, tapetblommor eller clowner. Lisbet – rebell.
Borde vi inte säga ifrån skarpare. Att vända andra sidan till, är inte att passivt godkänna, man kan agera på andra sätt. Sprid kärlek, men bit huvudet av skammen. Låt inte andras felaktiga beteende mot dig få bygga plats i ditt huvud, det onda betalar ju ingen hyra. För upp allt till ljuset och tala om det svåra med andra. Det är inte dig det är fel på om andra kränkt dig. Kom ihåg – vi behöver varandra. Och Kärlek kränker ingen. Salander vågade inte lita på sina känslor för Blomqvist.
Imorgon söndag är jag gäst som intervjuvas om bl.a. beroenden i Korskyrkan i Uppsala, kl. 1100. Kom dit!
Hjälp alla Salanders i världen. Ecce homo – se människan.
Mikael Bedrup 