Kyrkobyggnaden ser ut som om den borde varit placerad i fjällen.
Det var så jag tänkte när jag passerade Sunnersta kyrka för snart sex år sedan. Idag var jag själv gudstjänstbesökare där och i augusti börjar jag min tjänst som präst bl.a. där.
Satt nästan längst bak i dem lilla fina kyrkan. Runt om mig var det konfirmander och som hela tiden små ”snackade” med varandra. När man är på bio kan man också hamna mellan pratglada unga som har svårt att förstå att de stör andra. ”Har jag blivit gammal”, tänkte jag, eftersom jag störde mig på att man inte tog hänsyn. Förvisso. Men det blev tyst när jag vänligt sade till dem att jag inte hörde.
Vågar vi inte se, vågar vi inte dra gränser – ens för det heliga? Det var trevliga ”kids”, men de kanske inte fanns någon runt dem som vågade säga att de är fantastiska, underbara, älskade och att det är ok att bara vara, inte att de hela tiden behövde fylla varje minut med musik eller äventyr (internet m.m.), men att de också har en skyldighet mot andra. Anders Carlberg, Fryshuset, berättade för mig häromdagen om en gammal boxare som lärde upp nya unga killar och tjejer att boxas. Han var stenhård med regler. Först såg han dem, sedan satte han hårda regler. Och all gillade honom, de visste ju att han stod för något och de visste var de hade honom. Tuff kärlek behöver vi alla. Även jag.
Träffade Göran Bergstrand i Uppsala, prästen som skrivit om Knutby när jag gick genom Uppsala efter gudstjänsten. Även han berättade om barn som inte blir sedda och hur få som vågade ingripa. Det finns nämligen en hel del anmälningar mot att barnen far illa ute i den omtalade Knutbyförsamlingen och de enda som vågar tala om detta är tydligen Polisen.
Jesus säger: ”Låt barnen komma till mig”. Varför vågar vi inte se de unga mer och sätta gränser? Gör man det, så är det ju det som vi valt att kalla för Kärlek. Varför är vi så rädda och vad är vi rädda för om vi själva skulle gripa in och göra skillnad för alla utsatta barn?
Är det för att vi själva inte tror oss räcka till?
Mikael Bedrup 
Kommentera