Vem är du och vem är jag – på riktigt…

Erkännanden!!!

”Man kan inte förändra något man inte erkänner”. En mening som ekar genom hela min varelse sedan en hel del år.

mb-2008-10

Har haft förmånen att träffa på många olika människor och olika människotyper i mitt liv. För att kunna leva livet fullt ut måste man erkänna vem man är; med fel, brister, tillgångar och förgörande krafter. För att göra det så krävs det mod. Har även mött många tusen personer som inte vågar erkänna vem de är eller vad de har eller vad de gör som begränsar dem för att bli sina fulla potential.

Det är i speglingen av en annnan människa vi blir till. I speglingen finns risken att vi får på oss roller som inte korrellerar med vårt innersta sanna väsen. Många speglingar och det från relativt ”friska välfungerande” människor möjligör ett växande. I modets gemenskap kan man få vara ärlig, vilket är grunden för att ta reda på vem man är.

Alla har vi mött andra (och oss själva) när vi varit oärliga. Vågar vi inte säga till den Andre vad vi ser och vågar vi själva inte erkänna vem vi är eller vad för fel vi gör (vi är aldrig fel, men vi gör fel) så hindrar vi oss från att leva ett fullgott liv.

”Jag är inte alkoholist, dricker bara lite för mycket ibland…”; ett utlägg jag hört till leda. Andra ser, men vågar inte ingripa. Dumheterna får fortsätta. Men vill du inte erkänna kommer livets begränsningar att fortsätta. Det är bara du själv som kan förändra dig själv, vill du inte, så går det inte att hjälpa dig. Det krävs ofta konsekvenser för att man vill ändra på det felaktiga.

aa-loften

”Jag är inte fet, jag har bara lite för mycket hungers känslor…”; ungefär så resonerar många. Det finns fler feta i världen än smala. Säger detta oss något? Är det för många möjliggörare? Var på kyrkfika för ett tag sedan, många som jobbade där och som besökte skulle definitivt inte äta bullar och annat onödigt. Det kunde alla se, men ingen sade något. Ville vi att de skulle dö snabbare. Givetvis inte. Men varför säger vi inget?

Erkännandet. JAG ÄR FET! Punkt. JAG ÄR ALKOHOLIST. Punkt.

I sista fall enligt ovan har jag erkännt fullt ut, är tack vare detta nykter sedan över sex år. Så till det första erkännandet. Jo, nu har jag fått tillräckliga konsekvenser för att lägga om livsstilen så jag snart kan leva fullt ut. Har tagit tag i min övervikt på ca. 12 kilo. Detta tack vare erkännnadet fullt ut, både för mig själv och genom att jag meddelat min omgivning att inte möjligöra onyttiga matprodukter för mig.

”Det finns ingen vilja för beroendepersonligheter, när man väl börjat med drogen; om det så är alkohol, porr, arbete eller mat osv.” Äta bör man annars dör man… Det är lättare att avstå alkohol, för jag behöver bara inte ta första glaset, eftersom viljan försvinner då (därav fungerar inte alkohol i någon form, inte en alkoholfritt vin pga smakminnet vilket vetenskapen kan validera), men jag måste äta och kan få i mig socker ofrivilligt eller annat som triggar igång signalsubstansen dopamin bl.a. i mitt belöningssystem i hjärnan. Därav behöver jag andras hjälp och uppmuntran för att lyckas komma ner i en vikt som är bra för mig.

”Jag är inte homosexuell, jag har bara homosexuella känslor…”; kommentaren känns igen i ovan resonemang. Jobbade ju som discjockey på AD samt Hamburger Börs bl.a. under 1980-talet och då åt bl.a. AFTER DARK. Här mötte jag många homosexuella och även väldigt många som inte vågade erkänna vem de var. Många hade svåra brottningar med sig själva, väldigt många levde dubbelliv med fru hemma och barn bl.a.

Precis som ovan om man är alkis eller fet, så innebar det för många att skammens fula tryne hindrade dem att erkänna vem de var på riktigt och att leva livet fullt ut. Osanningen hindrar deras relationer både till dem själva och till andra. Självklart är vi alla större än att vi bara är alkiskar, feta, om du är gay osv.

Att vara människa innebär tack och lov att vi inte är perfekta. Jag skulle inte vilja umgås med perfekta människor (däremot träffar vi alla på de som vill försöka vara det pga olika orsaker), då skulle man känna sig mindervärdig. Vi alla förenas i det brustna, det är det som innerst inne förenar oss alla som människor. De är därför vi behöver varandra. Och vi behöver Jesus Kristus för att få modet att våga vara oss själva fullt ut och för att våga förbättra oss. Dert är ju växandet som är livet – klättringen – det är det som gör livet värt att leva. Om man bara är still, dör man nämligen, vilket forskningen visat.

Vågar du växa, vågar du berätta sanningen om dig själv; allt det där underbara som är du och även det svåra som begränsar dig och vågar du be om hjälp? I tolvstegsprogrammen eftersträvar vi absolut ärlighet. Ingen lyckas, men det är strävan, färden, växandet som möjliggör att vi blir lite helare, lite bättre. ”Vill du bli frisk?”

2 reaktioner till “Vem är du och vem är jag – på riktigt…

Lägg till

  1. Det svåra är inte att försonas med Gud ,där i mot tar det tid innan man försonas med sig själv.

    Det är inte konstigt om folk går i väggen om livet är en labyrint.

    v v v v thommy bergenwall

  2. Oj oj vilken blogg du har!!!
    Jag är så glad att jag hittat den (genom syrran Ewa)
    Tack för allt du skriver!
    Kram Annelie som är inne på sitt sjätte nyktra år 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Create a website or blog at WordPress.com

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: