Upprepningens välsignelse.
Två gudstjänster igår, samma tema, men så in Norden olika.
Den ena, som det förväntades, men med igenkännandets glädje, då jag och vi blir trygg i ritens upprepning, den andra var mer friare, men för mig för fri upptäckte jag. Det finns tydligen bra gränser. Man kan inte gå utanför de ramar som man faktiskt har i ett visst samfund.
De bägge predikanternas stilar och predikan var olika. Den ene strävade mot Kristus som försonare, den andre hade en predikan, så långt utanför vad man kan säga om Gud, eftersom man tydligen i detta fall inte kunde eller ville säga något om Gud, så att predikanten bara talade om Gud som något mystiskt oidentifierbart. Den predikan, i alla fall för mig, landade i att alla tillkortakommanden skulle lösas i mänskliga förtjänster, processer och gruppsamtal och Gud på något märkligt mystiskt sett. Inget kors och Jesus och utan det så är det i alla fall för mig ingen kristendom.
Försoning.
Vi behöver en kraft starkare än oss själva, när vi inte kan, orkar eller vågar försonas med oss själva eller andra.
Vägen mot Korset går vidare även för mig. Lever i fastan och har bara druckit i åtta dagar. Centrum blir klarare när man tar bort allt som gör att man inte lever fullständigt i direktsändning, dvs. utan droger som ex: socker, kaffe eller onyttig mat. Jesus Kristus går både mot Golgata och mot mig och Dig, så vi kan leva autentiskt och älskade – trots allt.
Mikael Bedrup 
Kommentera