2007,5 dagar senare och bara en lektion kvar…

Tiden rullar på och det är bara i nuet jag förstår.

Jag klev in i bilen och rösten i radion sade; ”och så plötsligt är man färdig och så är man präst…” Kommer aldrig att glömma detta meddelande. Hade precis lämnat min första teologiska lektion, introduktionen, där man berättade om vad vi skulle läsa och hur mycket.

Totalt slut och omtumlad lämnade jag Johannelunds teologiska högskola och satte mig i min bil och via radion fick jag ovan budskap. Misstror slumpen. Och nu imorgon är den sista lektionen på nämnda skola. Många, många timmar senare och jag är inte längre densamme…

(Bilden till vänster på mig är från år 1976 och jag är fotad på order av legendariska tidningsmakaren Amelia Adamo, då färsk chefredaktör för Vecko Revyn, dessutom är fotografen den numera kände Jeppe Wikström; jag var hans första fotouppdrag. Föga hade jag då anat att jag 33 år senare snar skulle prästvigas. Vid den här tiden var jag discjockey på Puss & Kram, New Generation och Domino i Stockholm samt telefonförsäljare på Mibab för den senare kände Lars Skarke, som sedemera blev partner med Björn Borg under några turbulenta år under 1980-talet)

Vi skall åka till klosterkommuniteten Nya Bjärka-Säby för ett par dagars retreat nästa vecka och veckan därpå är det avslutningsgudstjänst och firande, dock inga mer lektioner efter morgondagen.

Är så oerhört glad för all vänlighet som strömmat mot mig i mitt nya liv som kristen. Är också glad att slippa skriva fotnötter i PM och uppsatser, de kan de behålla i den torra akademiska världen. Klarar mig utan dem alldeles uppenbart, dessa kommer inte att förändra världen. Alla samtal i vår lunchmatsal Cajsas och alla dessa olika knepiga, roliga och jobbiga utvecklande spörsmål kommer jag bära mig med resten av livet. Ansikten på elever, lärare och föreläsare har passerat, och en del har fastnat på min minnesnäthinna.

Hur kunde jag klara alla dessa studier? För mig faktiskt ofattbart, men för Gud är inget omöjligt. Är ett bevis på detta.

I måndags hade vi genomgång i Uppsala Domkyrka gällande prästvigningsgudstjänsten den 14 juli, kl. 1100. När vi övade där framme vid högaltaret så berörde Gud mig återigen. Det Stora höll mig stadigt i handen, medan jag själv bävade i stundens enorma allvar.

Jag. Skall jag vigas. Är det på riktigt? Nyper någon mig i armen så jag vaknar från min dröm, tankarna virvlade, så skulle jag inte bli förvånad. För mig är det oerhört stort att bli präst. Visst finns det många kunskapsluckor, men jag faller tillbaks på Martin Luthers insikt från Romarbrevet, ”Rättfärdig genom tro”, det är så man är kristen, inte genom handlingar, allt är bara ren och skär nåd – från början till slut. (Bilden till höger är från år 2007, då jag här predikar i Ockelbo på Midsommardagen under min praktik där).

Om jag lyckas förmedla till någon endas hjärta: att Gud kan och gör under, att vi faktiskt är Guds älskade barn och att Jesus Kristus kan visa på en ny väg, ut från tomheten, trasigheten och bort från människors illusionistiska kontrollbehov, så blir jag glad. Då är min färd meningsfull, alla de 2007, 5 dagarna sedan jag började att studera teologi.

SMS:et jag fick från min vän i Gemenskapen år 2004 löd: ”Den som är i Kristus är en ny skapelse, det gamla är förbi och något nytt har kommit”. Så sant.

• TACK ALLA NI SOM HJÄLPT OCH HJÄLPER OCH STÖDJER MIG OCH MIN KAMP FÖR ALLA DE SOM INGEN VILL ELLER HAR LUST ATT SE. Låt oss gemensamt förbättra oss själva och världen.
• -Glöm inte bort att komma till Filadelfiakyrkan i Stockholm, kl. 1700, nu på söndag den 17:e maj, där bl.a jag skall tala och så är det en himla massa bra musik och spännande artister. Låt oss uppmärksamma de ”Glömda barnen”, så att de inte längre är det.