Öppenhet stänger inte dörrar…

”Vem vet, inte jag…”

Textraderna ovan tillhör Lisa Ekdals låt som var populär för ett antal år sedan. Jag möter ofta antingen eller ståndpunkter. Jag tror eller inte på det stora, Gud. I DN idag debatterar Stefan Einhorn för öppenheten för de som inte vet, de som befinner sig i lägret mittemellan de tvärsäkra troslägena (givetvis finns det olika grader av bägge fallengerna och de kan se olika ut för varje människa över tid), som fundamenatalistiska kristna eller humanister a´la Christer Sturmark och Stefan framför ett förslag till ett agnostiskt manifest.

En öppenhet möjliggör möten med olika ståndpunkter och är i grunden ett avståndstagande från ens eget ego, att ha rätt på den andres bekostnad. Är det så att många idag är så osäkra att de måste vara säkra utåt gällande sina ståndpunktet för att övertyga sig själva eftersom man kan ha dålig självkänsla. Inte vet jag, men jag tror att vi människor behöver varandra och varandras gåvor så vi kan göra den här världen till en bättre plats att dela och leva i. För det krävs öppenhet och dialoger, där var och en givetvis kan få ha olika ståndpunkter.

Det jag ibland möts av som präst är antingen likgiltighet (som kan bottna i osäkerhet av att våga tala om det metafysiska eller de existensiella frågorna) eller att man skämtar bort Jesus. När man möter nya svenskar möts man i dialog mer av respekt, även om man inte tillhör samma tro. Kan bero på att man är van att möta andra nära och att andlighet är en självklarhet. Man kan räkna med Gud. Som en frälsarkrans att hålla sig till när det stormar i ens liv.

Kan det vara så att det idag finns en längtan, en insikt att allt kanske inte handlar om prylar och hus och kortsiktiga äventyr, att det finns en längtan hos väldigt många att träffas och liksom Einhorn utgå från där man själv befinner sig (ecce homo) och därifrån kan dialogen öppna upp för en vidare andlig resa. För jag tror inte att allt enbart handlar om kropp och materiella saker. Allt kretsar inte kring mig och dig.

Hade jag suttit på en färja som höll på att sjunka skulle jag som ateist eller agnostiker definitivt rikta min bön om hjälp mot en högre kraft, som jag valt att kalla Gud. Kan det vara så att många inte fått tillräckliga konsekvenser i sina liv, därför har man liksom Israels folk när allt gick bra, vilket man kan läsa om i Gamla testamentet, övergivit tron på Gud. Dock befinner vi oss i ett paradigmskifte, många har det svårt i vårt land.

Så låt oss också visa på ett läger som ger svar på de stora frågorna, låt oss alla kristna vara frimodiga, fri – modiga, och visa på Jesus och ge bort Biblar. Så blev jag räddad. Eller frälst som man sa förr i tiden. Och jag mår idag bra. Gör du? Låt oss mötas där vi är, såsom Ted Gärdestad sjöng; ”för kärlekens skull”.