Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva…

Som av en tillfällighet.

”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”! Livsleda eller svårigheten att hitta en meningsfull uppgift kan många drabbas av. Ett psykiskt tillstånd, som ex. bipolär 2, är inget man kan rå för, inget man kan välja och har inget med vald mening att göra. Ann Heberlein har drabbat mig denna vecka. Boken fick jag vid min prästvigning och när jag läste den nu i veckan kom också hennes sommarprogram i P1. Misstror slumpen.

En undersökning presenterades i dagarna att de som har låga betyg i skolan oftare är självmordsbenägna.  Teserna enl. tidningarna är  att så är det, vad som sedan är bakomliggande orsak verkar diffust i rapporten. Vore intressant att se hur hemförhållandena påverkat, tänker självklart på alla de 385 000 barn som lever i familjer där det finns psykiska och alkoholproblem. Alla självmordsförsök är inte av direkt psykisk sjukdomskaraktär, en del är i stundens impuls, såsom av sviken kärlek, kanske under påverkan, medan det givetvis finns en stor del som lider av sjukdomar av psykiska karaktärer. Att ta bort skammen gör att mycket är vunnet, vilket jag visade på i appendix till min slutuppsats i min teol. kandexamen.

En sak vet jag efter mötet med Heberleins tankar och texter, är att det finns för mycket skam och för lite folkbildning gällande psykiskt sjuka människor i vårt land. Anns bok öppnar upp. Läs den, den berör och ger livsviktig insikt hur det är att aldrig känna sig hel, att känna sig utanför, när man är sjuk i sin sjukdom. Utanförskapet kan jag, har burit det med mig sedan barn. Idag är det bättre, mycket bättre, men det finns stunder, förmodligen i allas våra liv, där man är ensam, vissa tider väldigt ensam, inte själv, utan ekande ensam. Oavsett om man är bland människor, i en familj, bland vänner eller helt själv.

Heberlein är en begåvad teolog. Är det så att de som vet hur det är där i helvetets svarta rum ofta söker sig mot teologin? En erfaren präst har sagt mig att de som blir präster ofta är det som mest behöver Gud. Jag undrar varför de stora frågorna i debatten i de olika medierna, om döden, kärleken och livet, allt sammanbundet, inte debatteras mer inom kyrkans väggar och dess angränsades media. Barn och unga super och knarkar, 1.500 människor i vårt land tar livet av sig varje år och många vuxna fyller sina inre hål med allsköns skit. Bör inte dessa frågor lyftas mycket klarare i kyrkorna idag. Ecce homo – se människan!

Var på en allmän badstrand idag. Oj så många feta. Fler än förr verkade det som. Är man inte nöjd, utan istället försöker fylla sitt inre tomrum med bråte, för det ligger närmast till hands, för att undkomma att man måste försöka söka sanningen om ens eget varande, ens egen plats i livet och hellre stoppar fler feta chips i magen för att trösta det oändliga hålet, än att söka svar på frågorna som på allvar spelar roll för den vidare färden. Om man inte som kyrka tydligt tar upp dessa frågor i människors medvetande och bjuder in och inkluderar var och en till våra församlingsgårdar, så kan man därigenom indirekt tillåta denna andliga nöd och död i vårt land hos alltför många. Det är inte hatet som dödar, det är likgiltigheten och förnöjsamheten, eller…

Du har en uppgift och du är älskad, varje hårstrå på ditt huvud är räknat, så mycket älskar Gud dig står det i Bibeln, ett budskap som många skulle behövas nå av och där man från sina olika botten skulle känna sig sökt av kyrkorna, för att där på allvar försöka kunna ta reda på vem man är och varför man finns till. Och så finns det de som liksom Heberlein, inte direkt har ett meningsproblem, utan en sjukdom, men som skulle behöva bli sedda, där deras skam måste tas bort från dem själva, för att de också skall orka en dag till. Ibland genom oss som orkar en dag till, där vi får vara den andres hopp den dagen då livet inte i självt inte riktigt bär.

Varför lever jag? Varför lever du? Finns det någon mening att leva? Vad går livet ut på? Bryr sig Gud om dig och mig i det svarta och finns det en evighet? Vad tror du?