Knasigt tänkt och magiska ögonblick

Olika intryck.

Genom nåden renad med vatten, död genom Jesus död och en bön om att helige Ande skall ge särskild kraft och förnyelse genom dopets rit och där inbegripit pånyttfödelsen tack vare Jesu uppståndelse. Dopets välsignelse förde in en ny medlem i den kristna gemenskapen, då jag fick förmånen och äran att döpa en liten pojke i Gamla Uppsala Kyrka igår. Vi var två präster och det var ett gemensamt dop av tre små barn. Faddrar, barn, präster och två fantastiska musiker, som framförde Peter LeMarcs ”Handens fem fingrar” och Stevie Wonders ”Isn´t she lovely”. Fredrik spelade innerligt och Anders stämma fyllde kyrkans alla skrymslen med äkta glädje när hans sång rörde vid våra innersta sinnen. Vi var en diger skara i kyrkan. Och så säger en del att kyrkan håller på att dö. Icke. Dock stoppar tiden upp på ett alldeles särskilt sätt när något extra händer i livet. Så var det igår eftermiddag.

Idag blev det två gudstjänster för min del som gudstjänstbesökare. I den ena var det högmässa. Ibland kan jag känna att psalmerna är så svårsjungna att de inte berör. Och återigen kunde jag inte vara med i nattvarden. Temat var att man skall se sin medmänniska, sin nästa. Den som har det svårt. När vi strömmande ur kyrkan, sade en del som jag känner, att det är märkligt att man inte erbjuder druvjuice. Där satt jag i min prästskjorta, som en av de nio gudstjänstbesökarna – förutom kören, och kunde inte gå fram. Knasigt tänkt om man funderar på vad som predikades. Ibland förstår jag inte hur man tänker. Gör du?

Familjegudstjänst firades sedan någon mil därifrån. Barn som sjöng och många som deltog aktivt i gudstjänsten. Här kändes det att man funderat och ville nå oss alla, gamla som unga. Och så bjöds det på det, som jag kallar för det ”heliga fikat”. Att mötas ansikte mot ansikte är centralt. Man behöver gemenskap, att utbyta tankar, erfarenheter och glädje och sorg med varandra. Kändes som en härlig förmiddag och eftermiddag.

Hemma var det växtvärk. Gräset har växt och trädgården behöver omvårdnad. Precis som vi. Både andligt och fysiskt. Nu är det vila som gäller. Skall fortsätta med boken ”Inte längre Nunna”. Carpe diem!