Många möten blev det.
Idag har jag fått förmånen bli innesluten i olika möten.
Sålunda steg jag ut ur mitt trygga sammanhang och mitt prästrum i den kyrka där jag har min bas. Ansikte mot ansikte, det är där mötet sker mellan hjärta och hjärta i bästa fall. Och när jag ser och får känna den nöd som finns det är då evengeliet, hoppet, blir så adekvat för mig att jag bara måste börja tala om att det finns en lösning. Och visa genom mitt nya sätt att det fungerar.
Att börja analysera hur olika människor och grupper har det, bör vara det centrala inom varje kristen gemenskap. ”Vilka är mest utsatta just nu?”, var frågan som ställdes i mitt första möte idag. Att samla ett nätverk med de som brinner för att göra skillnad för de som inte har tillräcklig kraft, eller för de som har blivit för tillits skadade är centralt, i alla fall för mig. Vill och tänker skapa en grupp som utbyter erfarenheter och resurser, ett nätverk med både ”doers” och med de som har analytiska förmågor och som kan och vill förbättra för de som är nära oss i de sammanhang vi befinner oss.
Vandrade gata upp och ner, galleria ut och in, med en prästkollega på kvällskanten i centrala Uppsala. Vi träffade så många människor, många som kom till oss, frågade, ifrågasatte och samtalade och så fanns de som berättade hur det är där de befann sig. En omvärldsanalys. När man såg de prästkragar vi bar så sken en del upp, då den signalerar hopp och gudomlig närvaro i en tid där tomheten manifesteras med fyllda varukorgar som i längden inte skänker tillräcklig tröst.
Den här dagen gav i alla fall mig kraft och inspiration att vilja fortsätta en ytterligare dag. Det är i mötet med den Andre vi blir till. Och kraften kommer till när vi möts med en ömsesidig önskan att vara ärliga, utan fasader och yta. Vi duger som vi är, dock inte alltid med det vi gör.
Att kristen tro inte är adekvat för nutidsmänniskan, finner jag som nonsens. Tvärtom. Dock krävs det mod och några steg ut ur våra bekväma sammanhang för att möta de som vi inte brukar möta. Jesus sade ju; ”Gå ut och gör alla till lärjungar…”. Dopbefallningen lydde jag i alla fall idag. Min vän prästen och jag avslutade med att vara i Uppsala Domkyrka, en inbedd oas. Vi kom hem igen.
Nu blir det fördjupning i Bibeln och försök att forma några predikningar till kommande veckas gudstjänster. Och möten. Förhoppningsvis blir det fler möten ansikte mot ansikte och därmed med den Helige.
Mikael Bedrup 
Vilket otroligt bra initiativ att ”vandra gata upp och ner” som du och din kollega gjorde! Det slår mig att lika själklart som vi har patrullerande poliser borde vi ha patrullerande präster!!! Varför har vi inte det? Med tanke på hur vårt samhälle ser ut idag med tex bilbränder, klotter, ungdomsfylla och annat som är inkörsport till brottslighet för ”de yngre” så borde präster patrullera och fylla tomrummen med hopp och mänsklighet. Jag är övertygad om att folk på ”stan” i Uppsala har behov av kristen tro & kristna värderingar.