Mycket oroad & att fånga chansen…

Var jag dum?

För ett tag sedan fick jag en förfrågan om jag ville kandidera till bl.a en riksdagsplats inom politiken. Mycket pengar tjänar man då.

Kände mig smickrad. Visst tänkte jag till. Dock anser jag att jag först och främst är präst, därför vill jag mycket gärna ha en fast anställning där jag kan pröva mina ide’er och använda mina erfarenheter. Så jag tackade nej. Men…..

Nu visar det sig att det finns få lediga jobb. Helst vill jag jobba nära eller i Uppsala då jag har familjen här. Kan givetvis röra på mig också. Från och med sommar är jag arbetslös efter det obligatoriska pastorsadjunktsåret då man själv skall söka sig ett uppdrag på kyrkomarknaden. Och utan någon som helst inkomst.

Idag hörde jag att några utannonserade jobb redan är avsedda för någon präst. Dock måste man annonsera. Detta känns så trist att alla inte har samma chans. Är inte naiv utan förstår att det kan fungera att man helst anställer de man känner till. Vart tog modet vägen? Varför anställa någon som gör som man alltid gjort och kanske inte är uppfyllda av nya ide’er?

Nu är jag oroad över min och min familjs framtid. Hur skall det gå?