Idag är minnesdagen över förintelsens offer.
Det är nästan omöjligt att ta in att människor mycket målmedvetet i stor skala och det var många möjliggörare som avlivade sex miljoner medmänniskor under andra världskriget. Tänk att se på. Tänk att föra in en annan människa i en kammare och att höra när de dör. Tänk att kasta ned en cyklon-b behållare och orsaka död, även på barn. Tänk att försöka leva vidare med den skulden och den skammen. Och tänk på de som aldrig fick leva vidare. De som inte fick barn, barnbarn och de vars släkt avlivades som inte fick ha kvar sin familj pga några människors hat och rädsla.
Möter många, framförallt unga som bär på hat, missmod, likgiltighet och som inte blir sedda, som inte blivit älskade. De kan bli en magnet för det onda. Vi måste avmagnetisera deras rädsla och ilska. Så att hatet inte får slå rot. Så att hatet inte sprids.
Ingen människa som känner sig älskad på djupet kan hata, tror jag. Vi alla har en liten uppgift. Att sprida ett leende, en liten stund av vår tid och vårt mod. Det är viktigt att uppmuntra varandra positivt och visa på gränser. För mig är Jesus väg en hållbar väg. Döm inte, vi har inte gått i den Andres fotspår, inte varit med i deras uppväxt. Utan uppmuntra till en fridfull väg, där positiv gemenskap sprider glädje på djupet. Våga tala om det svåra, det som trycker.
Be om mod att inte vara likgiltig, att försöka sprida kärlek. Vi ÄR värdefulla.
Mikael Bedrup 
Bra skrivet; avmagnetisera rädsla o ilska; precis så bör det göras,
jag minns att det tog en vecka att bearbeta ”nyheten” om nazismens Auschwitz i tonåren;
idag slår ondskan i världen till från alla håll, risken finns att man blir apatisk och tappar tron på hemmabasis lokalt ”för man kan göra så lite”. Men församlingarna o kristna överallt har extra kraft att kunna sprida ljuset och hoppet; om vi
inser att varje dag är en gåva och ett ansvar.?!
Jenny