”Jag tror inte på Gud!”
Diskussionen gick het kring bordet, ”svensken tror inte på Gud, det är förlegat tycker de flesta…”. Hur skall man som präst bemöta åsikter och förklara när en del människors åsikter tycks vara gjutna i betong? Att tala om alltings ändamålsenlighet, såsom katolikerna beskriver vägen in i tron in i sin katekes, kan måhända vara en försiktig dörröppnare.
Idag är det ”Alla själars dag”.
I helgen har många tänt ljus för de som avlidit på kyrkogårdarna. Även fast en del av dem där, säger sig inte ha en tro, en kristen tro, möjligtvis en diffus smörgåsbordstro som man skapat sig själva från olika trosföreställningar som passar en när livet mest tycks fungera. Inte när det mesta havererat för då uppstår ett bottenläge och genom det trasiga söker sig våra sista förhoppningar mot en förhoppning i fjärran.
Har vår kyrka misslyckats att beskriva den kristna trons grunder?
Är exempelvis våra kyrkor konfirmationsundervisning för vag och utgår för mycket kring spännande aktiviter och gemenskap än kring själva budskapet, det glada budskapet. ”Vi har knappt läst i Bibeln”; har jag hört. Och det är svårt att få de unga att läsa i en bok på en vardagseftermiddag efter de varit i skolan och är trött. Undervisningen ser olika ut. Börja där människor är och ge sedan till den stora berättelsen, såsom Mästaren gjorde. För detta krävs det mod. Och empati.
Vad är det som får s.k. sekulära människor att vallfärda till våra kyrkogårdar denna helg…
För att tända ett ljus för de som faktiskt är döda och inte ser ljusen. Det är irrationellt. I alla fall om man tar bort aspekten att människan är religiös. Det enda sättet att förklara denna ologiska handling är att det tycks finnas något inom oss som längtar efter något större än oss själva. I den kristna traditionen brukar vi säga att ”vi är den lilla berättelsen som skall läggas till den stora berättelsen (dvs. Gud).
Man står vid en gravsten och tänker på den som ligger där. Även fast man inte tror. Ologiskt. Eller….. Vi alla vill att det skall vara något mer. Jag tror att det är den drivkraften som får oss att orka kämpa på även de dagar då livet inte bara känns, utan faktiskt är hopplöst. Något eller Någon tycks få oss att oftast försöka orka lite till genom det vi slarvigt kallar ”hopp”.
När hoppet är borta dör människan, först andligt sedan till slut kroppsligt. Vi har sett det i läger i krigens historia. ”Livet måste ha en mening” skrev logopedens grundare efter sina upplevelser i det Andra världskriget som fånge i ett utrotningsläger.
”Was there all it was”, löd den vemodiga schlagern.
Vi tycks ha ett behov att djupast längst i botten av oss trots till slut vilja tro att det skall finnas något mer ”bortom bergen”, som skalden skrev.
Problemet är att vi i många stycken i vårt land lever i en frånvaro av ett andligt språk, föreställningar och riter. Tills det kommer till ex. ljuständningar denna helg.
VAD SÄGER BIBELNS TEXTER OM DENNA DAG?
Denna söndag heter också ”Alla själars dag”, alla dödas dag. Vi påminns denna helg om våra egna anhöriga som inte längre finns bland oss. Vi får hoppas att återse varandra.
Till de kristna i Korinth kapitel 15, vers 35 – 49.
Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?”
Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt.
Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första ‘människan’, Adam, ‘blev en varelse med liv.’ Men den siste Adam blev en ande som ger liv.
Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.
Evangeliet enligt Johannes kapitel 6, vers 37 – 40.
(Jesus säger:) Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig.
Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.”
-Den sista texten från Bibeln ger oss hopp!
Vår värld tycks behöva mer hopp, mindre hopplöshet, mindre konsumtion av de
som redan har för mycket, mer kärlek och mer äkta gemenskap. Och vi behöver foga oss som den lilla berättelsen till den stora berättelsen. ”I Dig är det som vi rör oss och är till”. Förstod jag sent i livet. Men inte försent.
Må Gud välsigna dina andetag härifrån in i evigheten!
Mikael Bedrup 