Jag kan aldrig glömma min barndom. Inte Alex heller….

Påmind. Ständigt…

alex-schulman-glom-migMagsmäll. Och den kommer direkt. Utan förvarning. Vi som levt i utanförskap oavsett hur den sett ut och dess bakgrund, så finns den där gömd, för att omedelbart göra sig tillkänna när smak, lukt eller ordkänslan gör sig påmind.

Nyss sträckläst Alex Schulmans senaste bok ”Glöm mig”. Kunde inte lägga ifrån mig den. Tänkte absolut inte köpa den igår, gick faktiskt förbi den flera gånger i flera bokaffärer igår. Kan ju historien. Min. Och de som jag ständigt hör i själavårdssamtal. Ändå kunde jag inte till slut motstå Alex minnen.

Hans far och mina föräldrar umgicks för länge sedan. Då var han gift med en annan kvinna, sedan träffade han Sven Stolpes dotter Lisette. Hon mycket yngre, han en omhuldad legendarisk tv-producent. Lisette var skarp. Också hon buren av en far som insjuknat i egoism och arbetsmissbruk, minst.

Tillitsskadade. Det är så de ”glömda barnen” benämns sedan 1970-talet. Uppväxta i en miljö där psykisk ohälsa och beroende berövar barn just tillit, vilket ofta innebär ett livslångt sökande efter bekräftelse eller jakt på att fylla sina inre hål, ofta med svåra negativa följder för dem själva och deras anhöriga. ”Barn gör som vuxna säger”. Trodde jag. Och det är ju som man gör de unga lär sig. Utan vettiga vuxna, förebilder, så får man gissa hur man skall göra eller hur vettiga familjer skall vara. Allt blir en gissning. Och det inre hålet, att man inte riktigt passar in, oavsett miljö, oavsett yttre framgång, följer en del och blir i värsta fall som bensin till en alltför tidig död till och med.

Alex var ständigt arg i början av sin bloggkarriär. På det mesta. Påhopp. Precis som hans morfar som skrivande angrep och aldrig förlät. Som sin mor, som också intellektuellt kunde avsluta meningar med raljanta smockor. Så ock Alex. Lilla Alexander.

Boken är en vandring i minnets möten med en mamma som insjuknade i alkoholism, beroende. Som måhända gifte sig med en fadersförebild, men som övermannades av en barndoms dåliga självkänsla som bedövades, istället för att lysa ut fullt över tid. Det geniala språket fanns där och användes för att hjälpa och höja en del manliga företagsledare i hennes tal som de använde.

Hon, Alex mamma, klev tillbaka, från att vara programledare, genial kommunikatör till att stå vid sidan om, eller agera i kulissen, såsom ”glömda barn” är vana vid. Och som beroende har man inget val. Hålet måste fyllas till vilket pris som helst. Den struntar i familj, hälsa och livet. Man är van att fly. Och rädd för smärtan. Än mer rädd för att leva fullt ut.

I vårt land finns det idag ca 400.000 ”glömda barn”. Då har vi inte räknat in alla vuxna ”glömda barn”. Måhända nästan två miljoner människor som har haft en svår uppväxt, många av dem kommer få det svårt att hantera sina liv under alla sina dagar. Det finns sådan olyckliga människor.

Alex mamma sms:ar i sin djupaste förtvivlan ”Glöm mig”. Ska vi glömma människor som har det svårt i vårt land. Jag vill göra skillnad och såsom Alex vill jag ständigt hjälpa alla som lider därute. Därför kommer jag agera i de flesta av mina åtaganden så de kommer att belysas och hjälpas.

”Jag kan aldrig glömma”!

 

 

Kommentarsfunktionen är stängd.

Create a website or blog at WordPress.com

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: