Vem var Jesus egentligen?

Vem var Jesu och hur har man över tid definierat honom? 

Jag får som präst frågan, möjligtvis alltför sällan, vem är och hur har man genom historien uppfattat Jesus, därav har jag nedan förklarat den historiska debatten och dess ställningstaganden. Inlägget är långt, men kan vara värt att läsa, har även lagt in fotnötter så kan Du veta varifrån jag hämtat informationen.

Vi börjar med det som kallas för Kristologi, och som handlar om förståelsen och läran om Jesus som Kristus, Guds Son.

Redan under de första århundradena försökte man definiera Jesus. Vid konciliet i Chalcedon år 451 e Kr. kom man gemensamt fram till definitionen som gäller för nästan hela kyrkan, att Jesus var både Gud och människa fullt ut[1], således ingen betoning mer på den ena eller andra. Anledningen till att man sade detta, var att bevara frälsningsläran intakt. Vägen till detta ställningstagande skall kort belysas enl. nedan.

Den patristiska debatten om Kristi person

Debatten förekom i första hand inom den västliga kyrkan som ville åstadkomma ett gemensamt Kristologiskt schema som skulle förena alla ”bilder”, modeller, metaforer som utgår från Nya testamentet, NT.

Den första perioden kretsade frågan kring Kristus gudomlighet och hur han skiljde sig från andra mänskliga varelser. Två olika doktriner försvann snabbt och betecknades som heresier; ebionitismen[2] samt docetismen[3] och som Gnostikerna under andra århundradet attraherades av. Justin Martyren[4] ansåg att judendomen och grekisk filosofi förverkligade förståelsen bättre och utvecklade Logos[5]- kristologin[6] där Ordet genom Kristus förverkligar uppenbarelsen. Origens skrifter är de som utvecklar Logoskristologin fullt ut med att påstå att i inkarnationen förenas den mänskliga själen med Logos, dessutom att Logos och Fadern är tillhörande varandra, men Logos är underordnad Fadern.

Den Arianska tvisten med Arius hävdade att Gud är den enda källan ur allt är skapat. Athanasius kritiserade denna åsikt i sin bok[7] och hävdade att det fanns en tid då Gud var ensam, inte Fader, när Sonen inte existerade, men Sonen skapades ur ingenting, sålunda hade Logos också en början. Detta innebar att Fadern och Sonen är att betraktas på olika nivåer. Arius å sin sida hävdar att Sonen är en skapelse, men inte lik andra skapelser, fast han har svårt att riktigt utveckla och förklara detta helt klart, och han fastslår att Gud kan inte bli känd av någon, inte ens av Sonen, utan är beroende av Guds nåd och vad han vill ge Sonen för funktioner.

Hans kritiker menade att detta ställde Sonen i samma utgångsläge som alla andra skapelser och hänvisade till flera Bibelställen i Johannes evangeliet, varpå Arius svarade att Son-positionen är en metafor och skall tolkas som ett hedersuttryck, inte teologiskt, och att Fadern och Sonen delar inte samma status och väsen. Athanasius menade att det är bara Gud som kan rädda oss och bryta synden och ge evigt liv. Bara Skaparen kan lösa ut/rädda skapelsen (skapelsen kan inte rädda skapelsen), därför måste man acceptera att Jesus är Gud inkarnerad,[8] sålunda faller Arius resonemang då han hävdade att Jesus är en skapelse, för en skapelse kan inte rädda skapelsen, bara Skaparen. Anthansius tog även upp synsättet varför man då skulle be till Kristus eftersom han var Gud inkarnerad, man kunde inte be till honom enl. Arius synsätt, menade han, då man då bad till en skapelse, inte till Skaparen. Termen homoousios, av samma substans, vann så småningom gehör och klargjordes 381 e Kr. i den Nicenska trosbekännelsen.

Alexandria skolan (som Antanasius tillhörde) var i sin karaktär frälsningsorienterade med Kristus som frälsaren och hävdade att Gud måste förenas med den mänskliga naturen och på det sättet möjliggörs så att mänskligheten senare kan dela livet i Gud. Det var ju detta inkarnationen innebar. Gud blev mänsklig, så att mänskligheten skull kunna bli gudomlig. Cyril of Alexandria hävdade att Logos existerade före föreningen med den mänskliga naturen, och genom och efter inkarnationen finns det bara en natur där Logos förenades med den mänskliga naturen. Denna en natur av Kristus skiljde Alexandria skolan från Antiochene skolan som antog två naturs ställning om Kristus. Apollinarius argumenterade att hos Kristus byttes hans mänskliga sinne och själ ut mot gudomliga, vilket väckte både ris och ros, liksom hela den Alexandria skolans frälsningsteser gjorde. De hävdade sålunda att Logos antog en allmän mänsklig natur.

Antiochene skolan hade sitt ursprung i dagens Turkiet och deras inriktning var moralisk, inte frälsningsorienterad. Man ansåg att människan var förfallen och kunde inte rädda sig själva. Deras två naturidéer gick ut på att Kristus är en person och samtidigt två, både Gud och en riktig individuell mänsklig varelse, bägge perfekta hävdade Nestorius. Denna skola hävdade att Logos antog en speciell mänsklig existens[9]. Deras kritik mot den Alexandria skolan var att deras tes ledde till förvirring och påvisade själva att deras två naturslära innebar att de två naturerna hade distinkta identiteter som inte sammanblandades, tack vare Guds välbehag. Theodore av Mopsuestia såg föreningen med den gudomliga och mänskliga naturen som ett väsen som var totalt förenat moraliskt sett, som man och hustru.

Några modeller om den gudomliga närvaron i Kristus

Alla dogmer och påståenden måste ta avstamp och ha sin förankring i Bibeln och som talar om Jesus Kristus. Därför bör man där läsa vad den säger om den gudomliga närvaron i Kristus.

Om att Jesus är Gud står det bl.a. i Bibeln;

Han uppenbarades som jordisk varelse, som togs upp i härligheten.[10] Kristus som människa, han är Gud.[11]

Genom sin egen mänskliga natur är Jesus Kristus förbunden med människan, samtidigt så är han förenad med den gudomliga naturen i en person. För att beskriva detta, bör man först se på jungfrufödseln, inkarnationen, som belyser Jesu unicitet, där Jesus, Guds son, mottager den mänskliga naturen, men han är född i evighet av Gud och i Rom.1:3 står det ”såsom människa i köttet är han född av Davids säd”, som bör ses i skeendet att Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet.[12] I den Lutherska traditionen anses att Jesus syndfria natur kom från den helige Anden[13] och inte som den romersk-katolska traditionen, där man hänvisar till att Maria skulle vara syndfri genom en obefläckad avelse (alltså om Marias födelse).[14]

Jesus är således född av Maria, inte som en människa, utan som Guds Son, genom helige Ande och blev en egen mänsklig natur. ”Och Ordet blev människa (ho logos sarx egeneto) och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning”.[15] Därför säger Paulus ” ”Ty i honom har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning”[16] och i Romarbrevet skriver han ”från dem kommer Kristus som människa, han som är över allting, gud, välsignad i evighet”.

Gud blev alltså ”kött”, människa, för att för att frälsa oss, underkastar sig lagen då det inte räckte med att enbart Guds ord skulle uppenbara sig för oss skriver Athanasius på 300-talet. Vår natur var fördärvad och vi var dömda till icke-existens om vi inte fick försonas, då vi var avskurna från livets källa pga. syndafallet, så blev inkarnationen räddningen. För att ytterligare förstärka att Jesus var Guds Son, så fastslogs det år 431 vid det tredje ekumeniska konciliet att Maria kunde kallas ”gudaföderska”.[17]

Gudomen har dock inte förvandlats till människa/kött, vilka två antaganden nedan avvisades som var att; det var en förvandling från den ena till den andra naturen, eller att Gud efterhand tagit sin boning i Jesus. Petrus bekänner Jesus som Guds Son[18] och Jesus svarar: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen”. Det är av yttersta vikt att se Jesus som Kristus, då den kristna tron är en tro på Jesus som Guds Son[19] och i centrum för frälsningen är ju helige Ande som förkunnar att Jesus är Guds Son för oss.

Funktionen hos Jesus som frälsare var viktig i den tidiga bekännelsen, eftersom det är endast Gud som frälser människan. Raymond Brown tar upp ställen där Jesus kallas för Gud.[20] Även Jesus visar på sin roll[21] och beskriver sig själv i olika termer som inte är ordinära för en vanlig förnuftig människa och av dessa får vi dra våra slutsatser att antingen ljuger han, är förvirrad eller så stämmer detta. C.S. Lewis säger att vi måste ta ställning, då Jesus inte var en moral och vishetslärare. Det finns ju mycket som talar för Jesus genom att se på hans handlingar. Han var osjälvisk, vilket lärjungarna kunde intyga, de under han utförde, hans sätt att möta människor till och med fienderna kunde inte hitta fel. Att allt sedan är nedtecknat av fyra olika personer i de fyra evangelierna förstärker antagandet att detta är Guds Son.

Naturbegreppet som används med abstrakta benämningar (som t.ex. gudomlighet, mänsklighet) vill poängtera att det inte är Gud förvandlad till människa eller vice versa, så man har kommit fram till att ”naturerna icke får sammanblandas”, deras ”åtskillnad icke upphävas”, med andra ord de är förenade i personen, i människan Jesus.

Personbegreppet tar upp de konkreta benämningarna[22] om det gudomliga och mänskliga som är ett i Jesu person. I Nt benämns Jesus som Kristus,[23] Människosonen, Guds Son, Logos, Herre; av dessa kommer termen ”gudamänniskan”, Deus homo.

Enhypostasteorin[24]: Jesus har två naturer, men en person[25]. Hypostasteorin[26] ledde fram till att det är den gudomliga naturen som har en hypostas som allt utgår ifrån, medan Logos som är det personbildande hos Jesus, är utan egen hypostas, men det betyder inte att den saknar hypostas, den har sin hypostas nämligen i Logos, Guds Sons hypostas[27].

Naturernas gemenskap är att den gudomliga meddelar den mänskliga sina egenskaper, man talar om en ömsesidig genomträngning;[28] Jesus, människan, är Guds Son och Guds Son är människa, liksom liknelsen för att förstå detta bättre är, relationen mellan kropp och själ hos människan, där själen ger liv åt kroppen men mottar inte å sin sida kroppens egenskaper eller hur ett glödgat järns förening med elden, där järnet får del av eldens egenskaper att lysa och värma men förvandlas inte till eld, liksom elden inte förvandlas till järn som Hägglund[29] skriver så klart.

Communicatio idiomaticum[30] är betecknande för regler som vuxit fram ur språkbruket i Nt och visar på strukturen i NTs utsagor om Kristus. Kort tänker jag nämna; Genus idiomaticum[31] vilket avser att vardera naturen bibehåller sina egenskaper, men vardera naturens egenskaper kan tillskrivas personen ex; ”de har korsfäst härlighetens Herre”,[32] dvs. ett mänskligt skeende tillskrivs personen, benämnd efter den gudomliga handlingen. Således kan man säga att den gudomliga, mänskliga eller båda naturerna kan alla var och en för sig eller de båda naturerna härröra till var och en av annan karaktär eller samma, se fotnotsexempel.[33]

Genus apotelesmaticum[34] beskriver att båda naturerna samverkar i verksamheten, så att den ena naturen verkar i gemenskap med den andra i enlighet med vardera naturens egenart såsom ex: om undren, Kristi försoning.

Genus majestaticum[35] beskriver då egenskaper som är gudomliga, tillkommer icke blott personen, utan även den mänskliga naturen, det är inte så att det blir väsensförvandling, så att människan upphör att vara människa, utan egenskaperna är ”övernaturliga gåvor”, som förmedlas människan Jesus från Guds allmakt. Kritiken mot denna åsikt har varit att denna tes skulle kunna betecknas som docetism, om Kristi mänsklighet inte var densamma som vår. På detta svarade man att det på inga villkor var en förvandling av den mänskliga naturen utan om ”gåvor” från Anden.

Mycket information ovan, men viktigt att känna till så man förstår hur debatten om vem Jesus var har förts över tid. 

Fotnötter:

[1] Unio personalis.

[2] Judisk sekt som ansåg att Jesus var en ordinär människa.

[3] Ansåg att Kristus var totalt gudomlig och det mänskliga var bara ett fenomen.

[4] Andra århundradet.

[5] Grekisk term för ”Ord”, härrör till Joh 1:14.

[6] Som utgick fr. Stoicismen och Medelplatonismen.

[7] ”Against the Arians”.

[8] Joh 1:14.

[9] Theodore of Mopsuestia,”On the incarnation”.

[10] 1 Tim3:16.

[11] Rom 9:5

[12] Hebr 13:8.

[13] Luk1:35, se om helige ande som kom över Maria.

[14] Dogm gm. påvlig encyklika 1854.

[15] Joh 1:14.

[16] Kol 2:9.

[17] Theotokos.

[18] Matt 16:16.

[19] 1 Joh 2:23; 4:2.

[20] Joh 20:28 och Heb 1:8.

[21] Joh 14:4, 6:35, 8:12, 11:25, 14:9 Matt 11:28, Mark 1:17, 9:37.

[22] Såsom; mänsklighet, gudom, väsen, substans.

[23] Machia, Christos (den smorde = en benämning om kungar i GT).

[24] ”En” = i (på grekiska).

[25] Persona, hypostasis, hypostas, subsistentia.

[26] En substans som bilder en enhet, kallas en hypostas.

[27] Teori av Leontius av Bysans.

[28] Perichoresis.

[29] ”Trons mönster”.

[30] Egenskapernas meddelelse.

[31] Idioma = egenskap.

[32] 1 Kor 2:8.

[33] Joh 5:19, Apg 3:15, Apg 20:28.

[34] Apotelesma = verkan, fullbordan, verksamhet, ämbetshandlingar i detta sammanhang.

[35] Åsyftar de egenskaper som tillkommer Gud i hans majestät.