”Sanningen skall göra oss fria”; säger Jesus.
Visst låter det enkelt. Men vad är det som hindrar oss? Vår egen rädsla? Att vi inte vågar visa att vi misslyckats eller är det så; ”att vi har insjuknat i styrka”, för att citera Tommy Hellsten, som skrivit de livsviktiga böckerna ”Flodhästen i vardagsrummet” och ”Flodhästen på arbetsplatsen”.
Är vi så himla rädda att vi trycker ner oss själva och inte vågar säga som det är, antingen för att vi inte orkar bry oss eller inte tycker att andra är viktiga i sitt sammanhang.
Än värre är det då man inte vågar ställa upp för de som är omkring en, i skola, på arbetsplasten eller bland bekanta, vänner eller t.o.m gällande familjen, fast man själv har det ok.
”Jag skall inte lägga mig i….”
Eller. ”Jag sköter mitt så behöver jag inte bry mig…”. NEJ!!!!!! DU SKALL BRY DIG! Du SKALL bry dig om dig själv, gå på magkänslan, eller när någon i din närhet far illa eller mår dåligt.
Är vi så rädda för konflikter att vi t.o.m när det inte ens är konflikter, bara åsikter, att vi böjer ner oss, för att vi tycker att vi har nog med vårt eget. Är det så?
Den dagen Du slutar bry dig, så kommer också andra inte bry sig om dig. Du vet. ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. Nu har många gått än längre, att älska vågar man inte eller har inte ens tid med. Inte ens att bry sig. ”Sköt Dig själv och skit i andra”; löd uttrycket för en del år sedan.
Har egoismen och individualismen gått så långt att huvudsaken är att andra uppmärksammar mig och att man själv är medelpunkten i ens liv?
Vart är vi på väg…
Har vi spårat ut på många håll? Empati, medkänsla, omsorg och sunt civilkurage verkar vara ord, bara ord, i en del sammanhang är min spaning.
Vi hör ihop!
-Låt oss därför be och uppmuntra varandra till mer ärlighet, och låt oss skapa sammanhang där man får säga som det är, där man vågar modet fast man är rädd och vågar blotta brustenheten.
Vi behöver ledare som går före.
Jesus sade; ”jag är vägen, sanningen och livet”. Han vågade säga som det var, vågade visa smärtan, lidandet, vågade be om hjälp och vågade empati och vågade se de som ingen annan brydde sig om. Och möta dem. I vår tid behövs än mer ledare som vågar visa civilkurage och mod, så även vi själva. Och som vågar se de sammanhang som inte är friska och våga göra något. Och det behövs människor som vågar säga ifrån, gripa in och stå upp för de som har det svårt.
Vi behöver kanske ett civilkuragepris?
Vad tycker Du. Uppmuntran får människor att växa. Jag vill växa. Jag vill vara modig. Jag vill göra skillnad – för andra.
P.S -Det finns många sammanhang där man bryr sig, men min spaning i samtiden är där det tycks fattas oss något! D.S.
VARFÖR VÅGAR DU? ELLER VARFÖR VÅGAR DU INTE VARA SANN?
Kommentera gärna.
Mikael Bedrup 