Våga steget….

Stå kvar eller gå vidare…..

Tänk så många jag mött som antingen stått kvar där i sitt sammanhang och önskat att de skulle vågat ta steget ut i det okända, våga livet, men blev kvar där i sitt sammanhang fast man ville vidare, för det okända skrämde och man visste vad man har, även fast man var trött på det och inte utvecklades. Givetvis finns de de som är kvar och har det bra, det är inte de jag vill belysa, utan de som visste att de har mer att ge där borta. Om de bara hade tagit klivet…..

Sedan finns det de som har vågat ta steget ur sina bekväma sammanhang, även fast de varit rädda när de gav sig ut på djupt vatten, men efter en tid så har de insett att de faktiskt fixade det nya, att de utvecklades fast det var svårt i början.

I Bibeln finns den här berättelsen, givetvis, där Petrus sitter i sin båt med sitt sammanhang, de andra lärjungarna, men så är det något djupt inom honom som vill gå vidare, så han kliver över relingen och går ut på vattnet, vilket givetvis är omöjligt om det inte är is förstås, men där ute möter han sin väg, sanning och sitt fulla liv, precis så beskrivs ju Jesus och han vill att vi skall leva fullt ut med de gåvor vi fått.

Jag har tagit klivet flera gånger och ju äldre jag blivit desto mer rädd har jag varit, men jag har ändå klivit ut mot det okända, senast i vår familjs flytt till Skåne. Här har jag inga vänner, men jag har ett uppdrag, att sprida kärlek. Jag får lita på att det bär, fast det är läskigt, för jag kunde inte vara kvar i det som inte var bra för mig, för sammanhang som inte hjälpte mig att sprida mina gåvor, erfarenheter och där man stagnerat.

Det är fint att se på stranden. Det är en fin känsla när man inser att man klarar det som man inte trodde. När man vågat steget..

Var inte rädd.