Hur ska vi göra med sorgen?

Varje vecka leder jag begravningsgudstjänster

Efter semestern så inleddes prästuppdraget med flera begravningsgudstjänster där de döda hade avlidit pga Covid 19, direkt eller indirekt. Mötet inför dessa, med de anhöriga var, som oftast, svårt för dem.

Vid flera tillfällen under hösten har jag mött de närmaste som bär på en sorg att de inte kunnat möta de äldre som bott sin sista tid på äldreboende innan de avlidit. Sorgen har flera bilder, dels att man mist en älskad person, dels att man sätter sig in hur det har varit för den som var svårt sjuk och fick dö ensam utan de sina.

Jag är förvånad när jag flyttat till Skåne och har nya erfarenheter från de ställen jag här jobbat på, att man relativt sällan träffas efter begravningsgudstjänsten. Många skiljs åt när klockorna i kyrkan ringer ut och var och en åker hem till sitt.

Inom judendomen är man tillsammans en vecka hos anhöriga och samtalar om den avlidne, de anhöriga får varken laga mat eller arbeta, utan omgivningen sköter om dem och när veckan efter samtal, gråt och skratt så börjar sorgeåret.

Vad händer med oss alla när vi inte får sörja på djupet?

Jag tror sorgeprocessen är livsviktig, annars är risken att sorgen gör oss sjuka och krymper oss som älskande människor. I kyrkorna har man ofta sorgegrupper. Det är bra. Men hur gör de anhöriga, deras vänner, arbetskollegor. Det är ibland som om sorgen inte får finnas mer än veckan någon begravs.

Vi har numera inga direkt upparbetade riter och mötesplatser för alla som sörjer som gäller oss alla. Nu har över 6.000 människor avlidit pga coronan. Runt varje människa finns det säkert minst 10 personer, vilket innebär att när det gäller bara den här pandemin så är det minst 60.000 människor som bär på sorg.

Hur talar man om sorg på Din arbetsplats, inom Din familj?

Som präst får jag varje vecka vid flera tillfällen möta sörjande inför begravningsgudstjänsten. Och ibland så återkommer anhöriga för fler samtal och jag märker att behovet att våga tala om det svåra, döden och livet är stort.

Jag tror vi måste börja våga tala om sorgen, så livet därmed åter efter en tid kan så sakta få blomma igen.

Kommentarsfunktionen är stängd.

Skapa en webbplats eller blogg på WordPress.com

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: