Vi går mot ljusare tider. Ett eländigt och eftertänksamt coronaår har snart passerat. Viruset lamslår och härjar fortfarande, så vi får hålla avstånd, hålla ut och mötas via telefon eller via digitala plattformer eller sociala medier.
Här i Skåne är det hojväder året om, men det blir härligare när solen kommer värma oss mer. Längtar till att ta ut hojen då, packa ner fika och rulla ut på kurviga vägar. Någon gång skall denna pandemi vara över, dvs om vi alla solidariskt hjälper till att hålla avstånd och inte tänka på vår egna nöjen.
Året har varit märkligt för många, måhända inte så stor förändring för mig personligen, då jag levt i en liknande situation sedan jag flyttade ner till Skåne för tre år sedan, och då från många gemenskaper jag var del av i Uppland.
Här har det tyvärr inte öppnats för några privata bekantskaper förutom via mitt uppdrag där jag träffar många som jag får betjäna, vilket jag är oerhört tacksam för. Så jag har anpassat mig än mer, att vara för mig själv på fritiden, fast jag har ju familj, vilket inte alla har förmånen att ha. Saknar dock hojkompisar att åka med och fika med.
Tänker att detta är en tid för reflektion och andlig påfyllning, läser mycket, och så hoppas jag på möten när covid 19 försvunnit. Hur har Du klarat coronatiden? Vad har Du gjort eller fått för förändrade vanor?
Tror att det kommer en tid med möten och nya bekantskaper och få förmånen att träffa de som ännu inte blivit mina vänner. Hoppet bröder och systrar, det bär oss, såsom Gud gör, har jag märkt när jag ser i min backspegeln.
Mikael Bedrup 