Min kristna nya bana…
Jag skriver nya. Eftersom jag döptes som barn och i tonåren konfirmerades jag, så att vara kristen till det yttre var inte nytt, kanske var det så att jag var ”lite kristen” även på insidan, som ett senaspkorn som Bibeln beskriver en ny eller liten tro. Alla konfirmerade i stort sett när jag var i tonåren (fick en gitarr – presenten var på något sätt viktig, kanske för att säga att det var därför jag konfirmerades till kompisarna då på 1970-talet).
Har på något sätt, om än outtalat för mig själv, alltid varit kristen, minns inte att jag någon gång intalat mig själv motsatsen. Har nog hela livet burit på existensiella frågor, vid en del perioder har de av olika anledningar blivit mer tydliga och ”poppat” upp till ytan. Så är nog de flesta.
Var finns idag de forum som kan våga och tåla att man diskuterar tro, livet och meningen med livet. En del drar öronen åt sig. Inte skall väl jag eller du våga tala om djupa livsfrågor, men efter middagar runt om i vårt land fram på små timmarna är jag övertygad att man i vänners lag, kanske efter några glas vin, har ett behov att tala om det existensiella.
Var kan man då mötas för att utbyta erfarenheter om livet? Inom tolvstegsgrupper givetvis, eftersom man fått så många och allvarliga konsekvenser att man måste börja ventilera, annars dör man även fysiskt (andligt är många djufrysta när de kommer in i en självhjälpsgrupp).
Inom olika samfund och kyrkor finns det idag många spännande samtalsgrupper. Allt från bibelgrupper (även om det finns alldeles för få, varför vet jag inte?) till Alphakurser. Sistnämnda kurs öppnade upp mitt hjärta för kristen tro (bl.a; det fanns fler pusselbitar). Jag var skeptisk till kursen, som min fru anmälde mig till (detta har aldrig hänt varken tidigare eller senare, märkligt, men hon såg mer än vad jag förstod), ändå gick jag dit om än rädd (där jag gömde min osäkerhet bakom en glad pratglad mask såsom jag ofta tidigare gjorde).
Det hände en hel saker där, alldeles för märkliga, som kom att ändra mitt liv totalt och som man kan förklara på olika sätt, beroende på vilka ”glasögon” man väljer att se. Idag misstror jag slumpen. Tro och vetande går hand i hand.
Från att år 2003 motvilligt, av rädsla, gått denna kristendosmkurs, där man får ett föredrag, man får äta ihop och framförallt så får man börja diskutera och ventilera sina livsfrågor med andra, andra man inte har en relation till, vilket kan öppna ens egna spärrar, så är jag nu präst. Mycket, mycket märkligt.
Imorgon onsdag kl. 1200 skall jag tala om min väg från ett ibland destruktivt levnadssätt till min nya väg, min nya inställning till livet och om mina ”nya glasögon” som jag numera ser livet genom. Platsen är Domkyrkocaféet bredvid Uppsala Domkyrka och mitt uppdrag denna dag, som föreläsare, ingår i volontärprojektet där Gottsunda församling ingår och där jag arbetar som präst under detta år och nästa halva år.
Nyfiken på en Alpha kurs nära dig? Akta dig, du kan få ett förvandlat liv. Jag vet. Inte bara tror.
Mikael Bedrup 
Kolla även in http://www.fralsarkransen.se, Kransen är oxå en väg att söka fördjupning. Den vittar ju på ett konkret sätt om livet, med både glädje o sorg. Så här är livet o den kristna tron som inte värjer sig för det mörka, lika lite som det ljusa. Vi är inte perfekt o ej heller vår omgivning, inte ens kyrkan – det är ju NÅD att vi ändå får finnas med på livsvägen. Vi har pratat om dopet idag o det är ju ngt att förundras över, jag får varje dag överlämna mig själv likväl som mina nära.